Intervju

Agnes Hellström: Fredsrörelsen utmanar den militära normen

Filip Hallbäck har intervjuat Agnes Hellström, tidigare förbundsordförande i Svenska Freds som skriver om den svenska Natodebatten i sin bok Fredsfittan.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg sade på onsdagen att Sverige lär bli medlem av Nato senast i juli i år då organisationens 31 stats- och regeringschefer möts i Washington. På bara drygt två år kommer Sverige i så fall ha gått från alliansfrihet till medlemskap i en kärnvapenallians. Den snabba processen, och det uppskruvade tonläget som har ackompanjerat den, är fokus för boken Fredsfittan, en bok av Svenska Freds tidigare ordförande Agnes Hellström. Fempers Nyheter har talat med henne om ett stycke viktig samtidshistoria.

Agnes Hellström var tidigare ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen mellan 2016–2022. Några månader innan hon skulle avgå från sin post bröt Rysslands invasionskrig i Ukraina ut och Sverige skulle tillsammans med Finland komma att ansöka om medlemskap i Nato. Om detta och det uppskruvade tonläget skriver hon om i sin bok Fredsfittan.

Invasionskriget skakade om hela Europa, också Sverige till den grad att den socialdemokratiska regeringen övergav den historiska traditionen av kärnvapennedrustning (som Sverige vunnit världsrykte för) till att istället sträva efter att ingå i en kärnvapenallians. Redan då är ansökningsprocessen diskutabel, men det förvärras av att traditionella medierna ytterst sällan ställer kritiska frågor. Det menar Agnes Hellström som har beskrivit om denna intensiva tidsperiod i sin bok Fredsfittan, och hon har begett sig runtom i Sverige på en föreläsningsturné.

Själva titeln härrör från ett intervjusvar när Agnes Hellström fick frågan om vad motsatsen till ”stridspitt” var, och direktöversatt blev det ”fredsfitta”. När jag samtalar med henne i telefon befinner hon sig i på Café Princess i Nässjö, och hon ska senare föreläsa för Svenska Freds lokalförening på ABF.

Agnes Hellström berättar att det var hennes förläggare som kom på idén att hon skulle ge ut en bok som skildrade tiden som varit. Själv var hon alltför trött och uppgiven. Men efter att ha fått frågan blev svaret ändå ett självklart ja, eftersom hon ville förmedla ett stycke viktig samtidshistoria.

– Jag hade ett unikt perspektiv som riskerade att gå förlorat, om jag inte skrev ner vad jag hade upplevt. Natofrågan är något som kommer att påverka Sveriges framtid under mycket lång tid framöver, men ansökningsprocessen gick oerhört fort och jag vill bidra med ett tidsdokument för kommande historieskrivning, säger hon till Fempers Nyheter.

Journalistikens roll i en demokrati

Bokens perspektiv pendlar mellan det personliga och det offentliga i egenskap som dåvarande ordförande för Svenska Freds, ett etablerat grepp som Åsa Linderborg använde i sin Året med 13 månader och Lina Makboul gjorde i Revolutionens första offer. Liksom Åsa Linderborg och Lina Makboul är Agnes Hellström i grund och botten journalist och föredrar att arbeta utefter metoden ”att gräva där man står”:

– Jag har arbetat så tidigare, alltså att utgå från en personlig ansats och varva det med det journalistiska fokuset på sakfrågorna. För mig ökar trovärdigheten och relevansen i en berättelse, om man också inkluderar det personliga.

Vad har du för förhoppningar med den här dokumentationen från denna tidsperiod? Vad tror du framtidens fredsforskare kommer att säga?

– Jag hoppas att den blir ett viktigt bidrag för framtida forskning och doktorsavhandlingar, till exempel, men i dagsläget vill jag att den riktas till journaliststudenter. Jag vill att de ska läsa den och reflektera över hur svårt det är att vara objektiv som journalist i en kris. Medierapporteringen under våren 2022 var oerhört ensidig och när medborgarnas förtroende minskar för de fria medierna riskerar det i sin tur att ha konsekvenser för demokratin. Jag hoppas att boken kan bidra till självreflektion inom journalistkåren kring hur de brast i sin rapportering.

Vad kunde medier ha gjort bättre, i samband med bevakningen av den svenska Natoprocessen?
 

– Framför allt skulle medierna ha sett till att det fanns en mycket bredare och fördjupad debatt om vad ett Natomedlemskap skulle få för konsekvenser. Utgångspunkten borde ha varit att det fanns både risker och fördelar. Flera gånger när jag blev inbjuden till olika sammanhang markerades det tydligt mot mig att Natofrågan inte var en debatt utan en diskussion. Jag utmålades som en tyckare, medan Natoförespråkare framställdes som experter.

Bland de mest flagranta exempel för detta, menar Agnes Hellström, var SVT:s specialsända panelsamtal i början av maj 2022 året, där åtta experter fick uttala sig. Agnes Hellström var den enda tydligt Natokritiska rösten bland dessa. Övriga var mer eller mindre för ett Natomedlemskap. Fyra av de åtta deltagarna var dessutom ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Fredsrörelsen utmanar den militära normen

Du var Svenska Freds ordförande mellan 2016–2022. Vill du berätta om hur det har varit att driva opinion för fred och mot militarisering under ditt ordförandeskap? Vilka likheter och skillnader fanns, innan Rysslands invasionskrig i Ukraina? Varför väcker kritik mot militarism så starka reaktioner?

– Att folk blir provocerade beror på att fredsrörelsen utmanar den militära normen och det militära tänkandet. Militär upprustning skapar inte mer trygghet, det skapar bara ökade spänningar. Så många miljarder av våra skattepengar som läggs på militär upprustning varje år, som kunnat investeras i konfliktförebyggande och en stark välfärd.

– I Sverige har normaliseringsprocessen av militarismen pågått sedan 2014, i samband med Rysslands annektering av Krimhalvön i Ukraina. I den säkerhetspolitiska debatten har det länge funnits misstänkliggörande och förminskande mot fredsaktivister, men efter Rysslands invasionskrig i Ukraina hamnade den aggressiva tonen på en helt annan nivå än tidigare. Antingen var man för Nato eller så gick man [Vladimir] Putins ärenden. Att diskutera andra alternativ än Natomedlemskap eller att försöka nyansera debatten ansågs vara uteslutet.

Vilka är dina viktigaste argument mot att Sverige ansökte medlemskap i Nato? Tror du att Sverige kommer att bli medlem, med tanke på Turkiets och Ungerns agerande?

– Mitt viktigaste argument är att jag inte ser Nato som lösningen på de problem som Sverige och världen står inför. Att vi blir del av en militärallians leder bara till ökad polarisering, ökade spänningar och ökad risk för krig.

– Ända sedan Sverige skickade in sin Natoansökan har regeringen monterat ner vår ryggrad, kota för kota, för att blidka [Recep Tayyip] Erdoğan. Jag tror att allt fler börjar se sambanden mellan militariseringen och de försämringar som sker i Sverige just nu. Ju längre tiden har gått i Natoprocessen, desto mer tveksam har opinionen blivit.

Ett av dina önskemål när du tillträdde som ordförande för Svenska Freds 2016 var att organisationen skulle få 10 000 medlemmar, något som uppfylldes med råge strax innan du slutade. Hur känns det, och hur ser framtiden ut för den svenska fredsrörelsen i stort, tror du?

– När jag blev medlem 2003 hade Svenska Freds cirka 3000 medlemmar och nu är vi över 12 000. När jag tillträdde som ordförande 2016 satte jag målet 10 000 medlemmar, vilket då kändes rätt osannolikt, men den stora medlemstillströmningen synliggör att allt fler vill organisera sig mot militariseringen av samhället. Det skulle inte förvåna mig om fredsrörelsen krokar arm med miljörörelsen framöver. Rent politiskt har fredsrörelsen inte mött så här hårt motstånd på länge, men vi har funnits i 140 år och vi kommer att gå stärkta ur denna svacka. Hoppet är en stark del av mig.