Intervju

Paola Cortellesis regidebut om kvinnors rösträtt en succé

Paola Cortellesi har gjort dundersuccé med sin regidebut om kvinnlig rösträtt och våld mot kvinnor i 1940-talets Italien.

Med sin regidebut har den italienska skådespelerskan Paola Cortellesi sopat banan med både Barbie och Oppenheimer i hemlandet. På måndag gästar hon Göteborg Film Festival och den 1 mars går succéfilmen, Det finns alltid en morgondag, upp på svenska biografer. Fempers nyheter har pratat med henne. 

Vad kan biopubliken vänta sig?

– Det är en väldigt italiensk film som utspelar sig långt bakåt i historien. På så vis är det ett Italien som inte är så känt för den stora allmänheten, särskilt inte utanför Italien – förutom för den specialintresserade filmtittaren kanske, säger Paola Cortellesi på telefon, tre intensiva månader efter premiären.

Däremot är temat universellt och i fokus står kvinnors politiska och ekonomiska autonomi, liksom våld mot kvinnor:

– Alla ämnen som jag känner starkt för och som tyvärr är högst levande samhällsfrågor. 

Cortellesi har valt att förlägga filmen i historisk tid, mer precist 1946 – året då Italiens kvinnor fick rösta för första gången. Hon beskriver det som en samtida film som utspelar sig i det förflutna:

– Det var min avsikt och det tycks ha tagits emot väl. 

Mer populär än Barbie och Oppenheimer

För filmen har gjort succé. På tre månader har Det finns alltid en morgondag setts av fler italienare än storfilmerna Barbie och Oppenheimer. Detta trots att, som Paola Cortellesi säger, filmen hade en del faktorer som talade mot den. Just att den utspelar sig ganska långt tillbaka i historien och är filmad i svartvitt.

Filmen har sprängt gränser, varit medryckande och mottagandet har varit överväldigande och har knappast lämnat någon biobesökare oberörd.

– Den debatt och det deltagande som filmen har skapat och publiken har delat med sig av efter visningarna har varit det absolut finaste och viktigaste som kunde hända, säger Cortellesi och kallar det magiskt att få det bemötandet efter en regidebut.

Paralleller till feminicid i dagens Italien

Mycket beror det på att de flesta italienare har fått nog av alla feminicid. I samband med att filmen gick upp på biograferna runt om i landet rapporterades det flitigt i media om flera uppmärksammade mord på kvinnor. 

– Vi står inte ut längre att höra om alla kvinnor som mördas. Vi räknar dem. Siffrorna är uppe i ett mord var 72 timme. Det är helt oacceptabelt, säger Paola Cortellesi.

På så vis har det varit en lyckoträff rent tidsmässigt att filmen mötte en publik redo att ta debatten för att försöka ta itu med det utbredda våldet mot kvinnor och feminicid, det vill säga mord på kvinnor, i landet.

– Själv har jag under min 30-åriga karriär inom film och teater alltid berört det här temat från olika perspektiv, och nu var även resten av landet dramatiskt redo. 

Mannen slår för att kontrollera

Forskningen visar att det vanligaste skälet till mäns mord på kvinnor i nära relationer– i Italien såväl som i Sverige – handlar om att mannen vill kontrollera kvinnan, inte accepterar kvinnans oberoende och hennes frihet att göra egna livsval. Detta framgår då dessa femicid ofta begås när kvinnan är på väg att lämna relationen.

Huvudpersonen Delia i Det finns alltid en morgondag. Foto: Claudio Iannone

I filmen Det finns alltid en morgondag står Delia i centrum. Hon är en outbildad gift kvinna utan ambitioner och med huvudansvar för hem och barn. På kortare lediga stunder utför hon ströjobb, såsom att laga trasiga kläder, ge sprutor till behövande äldre och hjälpa till i en paraplyverkstad – allt i utbyte mot småpengar.

– Delia är en typisk kvinna för sin tid och representerar majoriteten av de kvinnor som växte upp under 1940-talet i Italien. Liksom de flesta kvinnor var hon varken berömd eller en politisk kämpe, tvärtom saknade hon helt politiskt medvetande, säger Cortellesi och fortsätter:

– Hon accepterade även det återkommande våldet och slagen från sin make, eftersom hon aldrig hade känt till någon annan verklighet än att lyda mannen. Alla på den tiden var beroende av en man på ett eller annat sätt. Det värsta av allt, är ju att en del kvinnor än i dag får utstå detta. 

För den som är utsatt för våld i nära relation är det svårt att lämna relationen av många skäl. Allra tuffast är det för de som inte har egen försörjning. Där blir beroendet större och det blir svårare att bryta upp. 

Filmens Delia vill skydda dottern

Att hon valde 1940-talet som fond, säger Cortellesi, handlar om att hon ville att Delia skulle ta sig ur sin situation – inte tack vare en man – utan genom att utöva en av sina rättigheter. 

– Genom att sakta, sakta ta stegen mot att en dag få en rättighet i egenskap av kvinna, såsom rösträtten, och sedan utöva den tillsammans med miljontals andra kvinnor samma dag och i samma ögonblick. Det kanske inte förändrar livet, men det förändrar dig – i det här fallet Delia. Som på så sätt tar tillbaka och återfår tillbaka respekten för sig själv. 

I filmen går inte Delias medvetenhet via det politiska medvetandet utan växer sig fram genom en beskyddarinstinkt gentemot dottern. När Delia förstår att dotterns ungdomsförälskelse inte är unik på något sätt, utan att dottern är på väg att gå samma öde till mötes som hon själv, så blir hon fast besluten om att stoppa det till varje pris.

– Det viktiga är inte hur man når till den här insikten utan att man gör det, säger Cortellesi. 

Paola Cortellesi har gjort en film som inte förenklar de svårigheter den bär med sig, utan lyckas på ett fenomenalt sätt få budskapet att gå igenom tack vare den historia hon berättar och de karaktärer, såsom Delia som hon har valt. 

Delia röstar i Italiens första val där kvinnor var välkomna 1946. Foto: Claudio Iannone

Har du fyllt ett tomrum i italiensk filmhistoria?

– Konstigt nog har ingen tidigare gjort en film om kvinnors rösträtt i Italien, säger hon. 

Själv fick hon idén att väva ihop våldet i hemmet med just rösträtten när hon läste högt för sin dotter. 

– Och historien verkar ha berört många hjärtan hos biobesökarna, varav nästan hälften män. 

Även premiärministern högernationalisten Giorgia Meloni och oppositions- och vänsterledaren Elly Schlein har både sett filmen och sagt att de uppskattar den inte minst för att den lyfter kvinnors rättigheter. Något som de framfört till regissören.

Stark och djupt rotad patriarkal kultur

Cortellesi att hon också passade på att framföra till de båda politikerna att de skulle behöva göra gemensam sak mot våldet, trots sina politiska meningsskiljaktigheter.

– Att de två i egenskap av kvinnor sätter sig ner och försöker ta tag i de här problemen gemensamt är vad vårt land behöver. Det finns fortfarande en stark patriarkal kultur som är djupt rotad och som måste förändras, säger hon och fortsätter:

– Inte minst behöver vi utbildning i skolorna, kring relationer, vad kärlek är och ömsesidighet. 

Paola Cortellesis film kommer nu spridas över världen, närmare en 20-tal länder väntar på att filmen ska komma upp på biograferna. Sverige är ett av de första.

– Det är fantastiskt och något jag aldrig hade kunna föreställa mig, säger hon och tillägger att hon har älskat att arbeta som regissör tillsammans med alla inblandade. 

– Men hur gör man en andra film efter en sådan här dundersuccé, tillägger hon skrattande. 


Det finns alltid en morgondag
Orginaltitel: C’è ancora domani
Regi: Paola Cortellesi
Manus: Paola Cortellesi, Furio Andreotti, Giulia Calenda

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV