I tisdags kväll var det äntligen dags för slutförhandlingarna om EU-lagen mot människohandel. Som EU-parlamentets huvudförhandlare hade jag och min spanska vänsterkollega María Eugenia Rodríguez Palop fått förtroendet att företräda hela parlamentets ståndpunkt. Vi hade mandat att försöka stärka rättigheterna för dem som utsatts för människohandel, att uppmana medlemsländerna att införa den svenska sexköpslagen och att öka fokuset på förebyggande åtgärder för förhindra att människor (främst kvinnor) blir offer för människohandel.

Vi och våra fyra rådgivare, också kvinnor, gick i samlad trupp till Europeiska rådet, där förhandlingarna skulle äga rum. Förutom en massa utskrifter av lagförslaget och en rad kompromissförslag bar vi med oss frukt, nötter och godis. Slutförhandlingar i EU-systemet drar ofta ut på tiden och mynnar ibland ut till rena styrkeprov om vem som klarar sig längst utan att bli fullständigt fysiskt utmattad.

I rummet befann sig runt femtio personer, som alla representerade antingen EU-parlamentet, EU-kommissionen eller medlemsländerna i Rådet. Förhandlingskoreografin innebar dock att bara fyra av oss fick tala; jag själv och María Eugenia, vår svenska EU-kommissionär Ylva Johansson och medlemsländernas representant, som under detta halvår företräds av den belgiska regeringen.

När vi lagt fram våra ståndpunkter under några talarrundor blev det dags för en middagspaus i form av mackor. Därefter, innan de formella förhandlingarna återupptogs i mötesrummet, skedde en hel del förhandlingsarbete i korridorerna, ibland genom handskrivna lappar som skickades mellan parterna. När vi sedan kom tillbaka till mötesrummet kunde vi efter ytterligare två kortare pauser enas om en gemensam ståndpunkt. Klockan var inte ens tio på kvällen. Nötterna var inte ens slut! 

Trots det gedigna motståndet från det belgiska ordförandeskapet och Rådet som helhet hade vi bestämt oss för att ta strid för att ha kvar åtminstone en referens till sexköpslagen. Att vi över huvud taget lyckades få med en hänvisning till den i sluttexten är ett stort steg i EU-lagstiftningsarbetet.

Vi fick också med våra förslag om utökade rättigheter för traffickingoffer, inte minst vad gäller migrantkvinnors rätt till asyl efter att de sålts som varor i den europeiska prostitutionsindustrin.

Medlemsländerna kommer också att behöva inrätta en nationell traffickingsamordnare och en handlingsplan för att bekämpa människohandeln. Dessutom kom handeln med kvinnor för surrogatmödraskap med på listan över brott som omfattas av det nya direktivet.

Jag arbetar relativt nära vår svenska kommissionär Ylva Johansson också i andra frågor, inte minst flyktingpolitiken. Där står vi ganska långt ifrån varandra. Men när det gäller feministiska frågor har vi lättare att enas. Det spelade i slutändan en avgörande roll att vi var starka feminister som ledde förhandlingarna – både från EU-parlamentet och Kommissionen.

Slutresultatet hade aldrig blivit så ambitiöst och inriktat på att skydda kvinnor och flickor utan vår övertygelse och vårt målmedvetna arbete. Att våra förhandlingsteam dessutom utgjordes av fantastiska feminister var också avgörande för förhandlingsframgångarna. 

Nu, en vecka senare, känns det fantastiskt att ha medverkat till att förbättra konkret och livsavgörande EU-lagstiftning. Nu gäller det bara att vår slutuppgörelse också formellt godkänns av såväl parlamentet som av medlemsländerna. Hur det går får vi veta i mars. 

Malin Björk (V), EU-parlamentariker