Det här kan framstå som en ganska märklig krönika att skriva just nu. När Israels folkmord på palestinier egentligen är det enda vi borde prata om, när den ekonomiska krisen är så djup att människor har svårt att få ihop till mat. Ja då kan det verka lite apart att jag skriver en text om min brutna fot. Eller ja, det ska jag inte göra heller. Men jag ska skriva om det jag upplevt som en konsekvens av min olycka. Jag tror nämligen det hänger ihop med vad vi faktiskt behöver när vi lever i en tid som kan kännas helt nattsvart.

För ett halvår sedan halkade jag och bröt min fot riktigt illa. Jag fick åka in med ambulans för operation eftersom foten inte alls satt på den plats den skulle. 

I mitt rum på sjukhuset låg en helt förtjusande dam. Den här människan tyckte så oerhört synd om mig. Ni vet på ett sådant sätt som bara en förälder kan tycka synd om ett barn. Jag var såklart väldigt tacksam över hennes fina omsorg, men jag försökte ändå få henne att förstå att den var helt orimlig. Kvinnan hade nämligen amputerat sitt ena ben och var inlagd för att hon nu fått problem med sitt andra. Ni förstår ju själva min poäng här.

När kvällen kom blev jag och kvinnan iordninggjorda inför natten. Draperiet mellan våra sängar drogs igen och dörren till korridoren stängdes. Vi låg där i det dunkla ljuset av våra små lampor och väntade på natten. Så började vårat samtal. Utan att vi kunde se varandra och utan att alls känna varandra låg vi där och berättade om våra liv. Våra fina upplevelser, våra största sorger. Vi pratade om livet, om döden. Om sorg, om kärlek.

Vi skrattade så vi kiknade och vi grät när tårarna inte gick att hålla tillbaka. Vi utelämnade oss i vår sårbarhet och fann varandra i densamma. När klockan började närma sig tre på natten så sa kvinnan ”Maj, de kommer väcka oss så tidigt imorgon, så det är nog bäst att vi sover lite nu”. Jag låg vaken en stund och lyssnade på det fina ljudet av hennes små snarkningar. Hennes ord ekade i huvudet på mig. Lova mig att du aldrig slutar leva livet Maj.

Det var verkligen som att något hände med mig i mötet med den här kvinnan. Hennes ord om att aldrig sluta leva är ju inte revolutionerande i sig, men blev en värdefull påminnelse som träffade mig just där och då. De orden gjorde att jag för första gången på evigheter faktiskt stannade upp och började ta in omgivningen omkring mig. Mina kryckor gör dessutom att jag måste stanna upp rent fysiskt. Jag kan inte längre skynda förbi och missa tonårstjejerna som skrattar hejdlöst och får mig att göra detsamma.
Jag hör helt plötsligt det skräniga ungdomsgänget som pratar om vilka tjejer de vill ha, men sen glider över i en tystare ton och börjar prata om samtycke. Jag går i samma takt som alla andra som likt mig har svårt att röra sig så vi hinner växla några ord om våra vedermödor, skratta lite eller skälla beroende på omständigheter.

Jag har tvingats be människor om hjälp i de mest konstiga situationer och fått den. Jag har överraskats över hur vissa människor så självklart hjälpt till utan att jag bett om det. Med att hämta kaffe eller plocka upp en tappad krycka. Jag har förvånats över hur ofta en för mig okänd person startat ett samtal med frågor om min skada där jag sedan fått höra om deras egna utmaningar i livet. Fått dela en liten stund och blivit påmind om hur vi alla kämpar på. Jag har självklart också mött en hel del inte så trevliga och mindre hjälpsamma människor också. Konstigt nog har de fått mig att inse jag själv inte alltid är så tillmötesgående som jag kanske trott, till och med riktigt tråkig ibland måste jag tyvärr erkänna.

Denna tid kan som sagt kännas helt nattsvart. Då behöver vi alla påminnas om att vi behöver varandra och att vi oftast förenas i mer än vad som skiljer oss åt. För även om allt känns riktigt mörkt just nu, så kan vi förhoppningsvis i mötet med andra få lite energi av att vi inte är ensamma, av att få skratta lite, bli irriterade eller i ett alldeles magiskt ögonblick träffa en dam som påminner om att aldrig sluta leva våra liv.

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson Vänsterpartiet