Bilderna väcker mig på morgonen. De hemska bilderna. Värst är det på Instagram, filmerna som slår mig i magen. En liten pojke, kanske två år, sitter på golvet och skakar i ben och armar. Han är täckt av vitt damm och pyjamasen är blodig. Men det värsta är hans blick, hans vidöppna ögon. Han är nog så livrädd som man kan bli, tänker jag. Kanske är han den enda överlevande från sin familj. Vad ska hända med honom nu? Jag orkar inte tänka den tanken klart.

Nästa filmklipp visar en kvinna. I famnen ett livlöst spädbarn. Hennes vrål skär i mig. Går rakt från hennes mammahjärta in i mitt. Hur kan ett barn som nyss hade liv vara dött?

Jag står inte ut. Jag vill skrika.

Och jag färdas bakåt, till bilderna på tv-skärmen i en annan tid. Min totala oförståelse, min chock. De där var ju barn, i min ålder, och de höll på att dö. Jag satt mellan mina föräldrar, jag kan ha varit fyra. Fyra eller fem. Soffan var brun i manchester, den slängdes bort senare när familjen växte. Men där satt jag och tårarna rann.

Det var bilder från svältkatastrofens Etiopen som nådde mig. Pinnsmala armar och ben, uppblåsta magar. Flugor i utmärglade, apatiska spädbarns ansikten. Men det går ju inte, minns jag att jag tänkte. För vi som är barn, vi ska inte dö, minns jag att jag tänkte. De vuxna ska ju skydda oss. Jag kände hur jag inte stod ut. Och jag krävde en förklaring, men de vuxna kunde inte svara. Och den besvikelsen, det brustna förtroendet för världen som god, det kom där.

Samma ilska har väckts i mig nu. Och lika lite som jag stod ut då, står jag ut när Gazas barn offras i ett meningslöst krig. För barn ska inte behöva dö, inte på några villkor om det går att förhindra. Vi vuxna ska ju göra allt i vår makt för att hålla de små vid liv. Det är så nära en mänsklig naturlag som det går att komma.

Men samtidigt som mitt hjärta värker tänker jag att vem är jag att lida? Mina barn kan gå och lägga sig utan rädsla för flygbombningar. De får mat och rent vatten och vet inte, liksom jag själv, vad egentlig hunger är. Vad egentlig rädsla är. Så jag får dåligt samvete. Försöker slå bort bilderna. Scrollar förbi. Jag är ju lyckligt lottad, priviligierad. Varför ska jag gråta när jag ser bilder på barn som lider här i mitt uppvärmda hem?

Men sedan tänker jag att jag måste fortsätta. Måste hålla i känslan av ilska, upprördhet och sorg. Men inte bara det, jag måste agera. Självklart ska vi som lever trygga och mätta här i Sverige orka se. Det är det minsta vi kan göra. Motsatsen – att blunda – är ju oacceptabelt. Då kan de som mördar fortsätta obehindrat.

Och vi måste göra det tillsammans. Prata om hur fel detta är med vänner och bekanta. Säga ifrån när Israels bombningar rättfärdigas och påpeka hur folkrätt och mänskliga rättigheter kränks.

Vi behöver gå med i fackeltågen, demonstrera och visa att det går att stå upp för barnen. Gå med i föreningar, i politiska partier och skänka pengar till de som hjälper på plats. Vi får inte vänja oss vid våldet, aldrig acceptera mördandet.

För de blodiga, traumatiserade barnen på sjukhusgolven och föräldrarna som begraver sina små. Vi kan inte lämna dem i sticket.

Vi måste kalla ett folkmord för vad det är och kräva att våra politiker gör det rätta.

För det finns bara ett alternativ – eldupphör nu.

Lina Stenberg, skribent och författare