Intervju

Liv Nilsson Stutz: Vi måste motverka sexismen inom akademin

Kvinnor i studentmössor från universitetet i Uppsala 1903. Svartvit bild.

I dag söndag infaller internationella dagen för kvinnor och flickor inom vetenskapen. Trots att kvinnor har fått studera vid svenska universitet i 150 år, är bara en tredjedel av professorerna i dag kvinnor. Liv Nilsson Stutz, professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet, menar att jämställdhetsarbetet inom akademin går för långsamt:
– Ju högre upp i hierarkin man kommer, desto mer sjunker antalet kvinnor i förhållande till män, säger hon till Fempers nyheter. 

Den 11 februari är FN:s internationella dag för kvinnor och flickor inom vetenskapen – en temadag som inrättades 2015, utifrån insikten att den naturvetenskapliga forskningen är och har knappast varit en könsneutral verksamhet. Tvärtom är den mansdominerad och åtnjuter såväl hög karriärmässig status som mycket stark finansiering. 

Mot denna bakgrund handlar temadagen om att synliggöra representationen av kvinnor och flickor inom naturvetenskapen – både utifrån dagens perspektiv, där man bland annat kan blicka ut över könsstatistiken på exempelvis rekryteringen inom högre utbildning, och historiskt, där man dagen till ära kan passa på att uppmärksamma kvinnliga forskare vars namn och insatser har osynliggjorts i eftervärldens historieskrivning. 

Mål om jämställd utbildning

För att uppnå FN:s globala mål om hållbar utveckling spelar jämställdhet en avgörande roll. I Sverige finns sedan 2005 ett nationellt jämställdhetsmål och sedan 2016 uppdaterades den och ytterligare två delmål lades till, varav jämställd utbildning är ett av dessa. På regeringens webbplats formuleras det delmålet följande: ”Kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma möjligheter och villkor när det gäller utbildning, studieval och personlig utveckling.” 

I november förra året var det 150 år sedan kvinnor fick studera vid Sveriges universitet, men fortfarande är cirka en tredjedel av professorerna kvinnor. Med andra ord råder det fortfarande mansdominans i den akademiska världen och det får konsekvenser för kvinnor och män, däribland att universitet och högskolor riskerar att befästa könsstereotypa uppfattningar som privilegierar männens syn på kunskap och som avskräcker kvinnor från att bedriva vetenskaplig karriär eller utbildning.

Könat bemötande i professionella situationer

Fempers har intervjuat Liv Nilsson Stutz, professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet. Hennes forskning har en tvärvetenskaplig inriktning på gravar, hur människor hanterar döden och hur ritualer fungerar i mänskliga samhällen, men hon forskar även om forskningsetik och ser sig själv som en politiskt tänkande antropologisk arkeolog. Hon är utbildad i Sverige och Frankrike, och har arbetat som universitetslärare i USA under många år innan hon kom till Linnéuniversitetet 2018.

Förra året medverkade Nilsson Stutz i en medialt uppmärksammad luciaaktion den 13 december tillsammans med sina kvinnliga kollegor vid Linnéuniversitetet (LNU). Visserligen bedrivs ett jämställdhetsarbete inom den svenska akademin, berättar hon, men det går alldeles för långsamt.

– När vi tittar på könsfördelningen på olika nivåer i systemet inom ämnen som våra (humaniora och samhällsvetenskap), och inte minst på LNU där jag har bäst insyn i statistiken, så ser vi att kvinnor dominerar numerärt bland studenter och doktorander – till och med i kategorin unga forskare med externa medel, men så fort det blir fasta tjänster som lektorer bryts detta mönster och männen går om. Ju högre upp i hierarkin man sedan kommer, desto mer sjunker antalet kvinnor i förhållande till män.

Den akademiska saxen

Man kallar detta för ”den akademiska saxen” efter den form detta tar i ett enkelt diagram. Det är objektivt svårt att förstå varför det ser ut så, med tanke på att kvinnor är framgångsrika och kompetenta. Av någon anledning halkar de efter när de ska bedömas i tjänstetillsättningar. Nilsson Stutz ser minst tre faktorer som gör att när en mans och en kvinnas CV ställs mot varandra så verkar mannen mer kompetent även om så inte är fallet.

– För det första gagnar homosociala nätverk de som ingår i samma kategorier som de som sitter på de högsta positionerna. Tillåter man starka homosociala nätverk kommer könsmaktsordningen att reproduceras. För det andra tror jag att kvinnor ibland tenderar att underskatta sin kompetens vilket gör att de inte söker sig lika fort till karriärmöjligheter. Man kan tycka att detta är kvinnornas eget fel, och visst har man ett visst ansvar, men för att förstå hur det kan bli så här så måste man också förstå att vi kvinnor fortfarande formas i en sexistisk miljö där vi bemöts på ett sätt som systematiskt undergräver vår självbild som forskare och auktoriteter – brist på kvinnliga auktoriteter, könat bemötande i professionella situationer, sexuella trakasserier, homosocialitet – att det helt enkelt påverkar oss, medvetet eller omedvetet, och för det tredje, kvinnor tenderar att göra det så kallade akademiska hushållsarbetet – det arbete som inte belönas i tjänstetillsättningar men som alla tjänar på och som bygger upp de akademiska miljöerna – det kan vara allt ifrån att vara den som alltid dyker upp på seminarier även om man egentligen inte har tid eller när ämnet ligger långt ifrån ens egna intressen, till att skapa sociala kontaktytor, ställa upp och ordna sociala aktiviteter, med mera. 

Liv Nilsson Stutz är professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet
Liv Nilsson Stutz är professor i arkeologi vid LinnéuniversitetetLinnéuniversitetet

Nilsson Stutz har arbetat i den amerikanska universitetsvärlden under många år, och hon anser att den bristande jämställdheten är ett problem där Sverige har en längre väg till jämställdhet inom universitetsvärlden än USA. 

Motverka sexism i ord och handling

För att uppfylla delmålet om jämställd utbildning behövs ett systematiskt arbete för jämställda miljöer i föreläsningssalar, seminarierum, sammanträdesrum, konferenser, labb, med mera, menar Nilsson Stutz. 

– Med detta menar jag att aktivt motverka sexism i ord och handling – medveten och omedveten, sexuella trakasserier och homosocialitet. Detta kräver en ökad reflexivitet inom organisationerna. Det kräver också en förändrad syn på representation – från litteraturlistorna som studenterna får i handen till namnen på rummen de studerar, till den syn på auktoritet som förmedlas i det dagliga arbetet. I det långa loppet måste arbetet också handla om att välja väg: att konfrontera sexistiska strukturer, se dem som problematiska, och välja andra vägar i stort som i smått, säger hon.

För att bli konkret kan man börja med att aktivt åtgärda bristen på jämställdhet inom det akademiska ledarskiktet genom att befordra fler kvinnor till professorer, och hantera representation och auktoritetssyn genom att uppdatera litteraturlistorna, anser Nilsson Stutz.

– Det är inte svårt att hitta texter av excellenta ledande kvinnliga forskare – det finns det gott om, men man missar dem om man bara reproducerar en manlig auktoritetssyn genom att använda texter av sina manliga kollegor och förebilder, eller gamla texter som hängt kvar av ren lathet.

Fler dimensioner än kön

Utifrån ett intersektionellt perspektiv på jämställdhetsarbetet råder inga tvivel om att det finns fler dimensioner än kön som är viktig att ha i beaktande. Däremot understryker Nilsson Stutz att det ena inte utesluter det andra. 

– Kampen för kvinnors rättigheter ska inte trivialiseras i en intersektionell agenda – det är en stark och livskraftig del av det större projektet. Jag ser det som ett solidaritetsarbete där ökad jämställdhet ska gälla alla underordnade kategorier.

Värdet av representation

Sverige har en ännu längre väg att gå när det gäller representation av rasifierade individer, olika minoriteter, människor med internationell bakgrund och hbtqi+personer, vidareutvecklar hon.

– Här kan jag också se tillbaka på mina år i USA och konstatera att även om man också definitivt har stora utmaningar med denna representation också där, så hade man åtminstone inte lika svårt att tala om det som ett problem. Jag önskar att vi ska komma dit i Sverige också – att vi ska börja prata om värdet av representation som en nödvändig tillgång för kvalitet i forskning, undervisning och samverkan – inte som symbolpolitik. 

– Hur det är med social klass idag på svenska universitet är jag faktiskt osäker på. Paradoxalt nog pratar vi ganska lite om det. Jag kan tänka mig att det fortfarande står ganska illa till. Oavsett detaljerna i statistiken så är det en viktig faktor att väga in av samma skäl som de som nämns ovan.