Det saknas helt maktperspektiv i svensk medierapportering kring Palestinafrågan. Det anser Helena Lindholm, professor i freds- och utvecklingsfrågor, och menar att man måste förstå Palestinafrågan som en kolonial fråga och ifrågasätta det israeliska propagandamaskineriet. Fempers nyheter har intervjuat.
Helena Lindholm är professor i freds- och utvecklingsfrågor vid Göteborgs universitet och hennes stora och långvariga forskningsintresse har varit Palestinafrågan. Utifrån sin professionella utblick menar hon att den svenska medierapporteringen kring händelseutvecklingen i Gazaremsan sedan den 7:e oktober förra året, men även innan dess, lämnar mycket att önska.
Lindholm anser bland annat att det helt saknas ett maktperspektiv i svensk medial debatt och menar att man måste förstå Palestinafrågan som en kolonial fråga, eftersom frågan om territoriet Palestina bottnar i den koloniala epoken, första världskriget och de brittiska och franska anspråken, den koloniala kontrollen och den territoriella uppdelningen som ägde rum då.
– Det finns enskilda journalister som gör ett utmärkt jobb, men sammantaget framstår rapporteringen som enögd och naiv i det att den så tydligt utmålar Hamas som en terrorgrupp. Media markerar på så vis ständigt att det handlar om en grupp som det inte går att lita på, samtidigt som israeliska uppgifter ofta förmedlas okritiskt, utan att ta fasta på det israeliska propagandamaskineriet och hur Israel arbetar systematiskt på olika vis för att kontrollera berättelsen, säger hon.
Okritisk rapportering av israelisk propaganda
Som exempel nämner Helena Lindholm att uppgifter från de israeliska militära styrkorna och den israeliska regeringen sprids okritiskt medan mediarapporteringen om de palestinska dödssiffrorna alltid rapporteras komma från ”det Hamas-styrda hälsodepartementet”.
– Det antyder att det är problematiskt, trots att de stora internationella humanitära organisationerna flera gånger bekräftat att historiskt sett brukar siffror från Gazas hälsodepartementet under tidigare krig i Gaza stämma. Det är också problematiskt hur medier inte redovisar att de inte kan komma in i Gaza och därmed inte kan förmedla det perspektivet. Vidare är rapporteringen om själva krigföringen och det våld som utmålas djupt problematisk då de metoder som Israel använder i krigföringen inte beskrivs för vad de är.
Ensidig och historielös rapportering
Vilka perspektiv och maktdimensioner finns och vilka saknas i den svenska medierapporteringen? Finns det några mönster som går att skönja i den svenska medierapporteringen?
– Jag vill gärna understryka att jag inte har gjort någon forskningsstudie på detta, men av det jag sett framstår rapporteringen som ensidig och också som historielös. Det är tydligt att rapporteringen är ensidig; att israeliska perspektiv får mer utrymme och att det palestinska perspektivet ifrågasätts oftare. Ibland framstår det som att palestinier bara ”dör” medan israeler dödas.”
Helena menar att det också finns en längre tendens av att beskriva parterna som ”lika goda kålsupare”, det vill säga även om de palestinska dödstalen är 25 gånger större än de israeliska så finns det en tendens att varje gång det israeliska våldet nämns så måste också Hamas våldsutövning nämnas.
– Detta är något som går igen i tidigare rapportering. Även tidigare israeliska krig mot Gaza har beskrivits som ett svar på Hamas raketangrepp, utan att den israeliska ockupationen som en långsam och utdragen våldsprocess får samma utrymme. Jag tänker att det beror på att media och svensk politik utgår från ett ‘konflikt’-perspektiv som utgår från något så när jämbördiga förhållanden och där enbart de omedelbara och akuta våldsskeendena förtjänar uppmärksamhet. Den israeliska bosättarkolonialismen, apartheid-systemetet och ockupationens mekanismer beskrivs sällan lika ingående, utan framställs då som partsinlagor.”
Skulle du säga att den svenska medierapporteringen skiljer sig från andra internationella medier?
– Det är svårt att göra jämförelser utan att göra en mer systematisk analys, men jag läser till exempel israeliska Ha’aretz, the Guardian och New York Times, samt olika palestinska och internationella tidskrifter på engelska. Jag skulle säga att en kritisk analys av Israels krigföring är mer frekvent i internationella medier, även i New York Times som traditionellt haft en israelvänlig hållning.
I en essä som du publicerade i Parabol Magasin anknyter du till teoretiska ramverk av bland annat Judith Butler, Edward Said och Frantz Fanon, och belyser olika diskurser som Israels statsråd använder sig av i sin retorik för att legitimera sitt folkmord mot palestinier. Är dessa diskurser några som man kan avtäcka även i svensk media?
– Inte på samma flagranta och uppenbara sätt naturligtvis, men det finns en tendens att skildra palestinier mer som en massa och israeler mer som individer, det vill säga, det israeliska lidandet kommer på så vis närmare oss. Det skapas mer utrymme för empati med israeler än med palestinier. Här går det att skönja dragen av orientalistiska diskurser där palestinier får representera den ociviliserade ‘andra’ och israeler beskrivs som mer lika ‘väst’. Detta gäller både media och politiken.
Vad är vägen framåt för skapandet av en någorlunda balanserad medierapportering? Vilka röster och motröster bör komma fram i ljuset av händelseutvecklingen? Hur ska man kunna begripliggöra komplexiteten? Vad är förutsättningarna, så att säga?
– Det måste till en självkritisk reflektion i mediedebatten. Jag hoppas på flera forskningsprojekt som kan peka på denna djupa problematik och vad den också kan få för konsekvenser för både attityder i samhället och politikens utformning. Palestinska röster och berättelser måste ges mer utrymme och det måste till en mer kritisk analys av Israels politik. Det måste också till en förståelse av att nuvarande israelisk politik är extremt högernationalistisk, men att det finns flera motstridiga tendenser också i israelisk politik, säger Helena Lindholm.
