Förra veckans överenskommelse om en ny EU-lagstiftning mot könsbaserat våld hade kunnat bli historisk.

Alla förutsättningar fanns; ett starkt förslag från kommissionen som inkluderade lagstiftning mot våldtäkt och ett ännu starkare förslag från EU-parlamentet, som dessutom yrkade på våldtäktslagstiftning baserad på samtycke. Något som vi gröna kämpade hårt för.  Allt såg ut att gå vägen, äntligen skulle vi sätta stopp för den straffrihet som i praktiken råder för våldtäktsmän i EU, där endast 0,5 procent av alla våldtäkter leder till fällande dom.

Men under det senaste årets förhandlingar mellan EU-parlamentet och medlemsländerna har EU:s regeringar, istället för att ta tillfället i akt att införa stark lagstiftning som skyddar kvinnor i hela EU, ägnat sig åt urvattning, sabotage och kohandel. Det har resulterat i att paragrafer om våldtäktslagstiftning och samtycke förhandlades bort. Denna gång var det inte bara despoten Orban som saboterade, utan med sig hade han liberala regeringschefer från Nederländerna och Tyskland, som målmedvetet blockerade varje försök till att kriminalisera våldtäkt. 

Visserligen kommer lagstiftningen innebära vissa förbättringar, framförallt för de kvinnor som bor i EU-länder med svag eller icke-existerande lagstiftning mot könsbaserat våld. Till exempel kommer domstolar inte längre att tillåtas att ta hänsyn till kvinnans privatliv i rättegångar – frågor om kläder, tidigare sexuella partners eller alkoholkonsumtion kommer därmed inte tillåtas. Även kvinnojourer kommer få mer stöd, och personer som kommer i kontakt med offer ska utbildas. Men den hårda lagstiftningen som kriminaliserar våldtäkt på EU-nivå saknas.

Det är ett svek mot alla offer som skräckslaget legat förstelnade under övergreppet, bara för att sedan få veta att det de utsatts för inte ens är olagligt enligt lagens mening. Ett svek mot nästa generation som växer upp i ett EU där det inte är självklart att allt annat än ett ja är ett nej. 

Samtyckeslagstiftning är något vi i Miljöpartiet kämpade hårt för i Sverige. Vi möttes av hånfulla kritiker som menade att det aldrig skulle gå, och om det skulle bli lag, så skulle det inte få någon effekt. Men vi vägrade ge oss, och tillsammans med ett fantastiskt civilsamhälle som aldrig gav upp, fick Sverige en samtyckeslag 2018. Och genomslaget lät inte vänta på sig. Redan året efter ökade antalet fällande domar med 75 procent.

Det är sorgligt att vi i EU 2024 inte kan enas om något så självklart som att våldtäkter ska kriminaliseras. Det sätter ljuset på hur lång väg vi fortfarande har kvar att gå. Det finns många som inte ens är intresserade av ett jämställt samhälle, som inte vill skydda kvinnor.

Den här gången vann vi inte. Men det innebär inte att kampen är över. Tvärtom.

Det tog oss nästan 15 år att få till samtyckeslagstiftning i Sverige. Så kampen fortsätter. Vi sörjer nederlaget en stund, sen samlar vi krafter och reser oss upp för nästa rond. Precis som kvinnorättsrörelsen har gjort i decennier.

Alice Bah Kuhnke, (MP) EU-parlamentariker