Krönika

KD och SD kompakta motståndare till ny translag

Porträtt av Ulrika Westerlund Miljöpartiet

”Politiken har haft oerhörda svårigheter med att få transpersoners rättigheter på plats”, skriver Ulrika Westerlund (MP) och menar att KD:s och SD:s motstånd mot en ny könstillhörighetslag är kompakt och situationen svårare än för tolv år sedan då det handlade om att förbjuda tvångssteriliseringar av transpersoner.

De senaste veckorna har Facebook påmint mig om en mängd ”minnen” som är tolv år gamla. Det var en intensiv tid och jag la upp massor av inlägg på Facebook på samma tema: kravet på borttagande av tvångssterilisering av personer som vill ändra juridiskt kön. För tolv år sedan var jag ordförande för RFSL och detta var vid tidpunkten vår mest prioriterade fråga.

Det hade en enkel förklaring: Vi befann oss vintern 2012 i ett momentum. Efter några års ganska intensivt kampanjande på temat så hade vi i början av januari 2012 fått dåliga nyheter. Trots mängder av uppvaktningar; partiledardebatter på Stockholm Pride där denna fråga hade ingått och löften hade getts; en ständigt ökande uppmärksamhet där vi hade gått från total radioskugga för hela området transpersoners rättigheter till att det nu fanns flera självgående journalister som ställde frågor till ansvariga politiker och dessutom såklart tyckte att det var intressant med splittringen i regeringen (där Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet var för att ta bort tvångssteriliseringarna och Kristdemokraterna ville behålla dessa). Så en morgon rapporterade TT att regeringen hade kommit överens om att behålla tvångssteriliseringarna. Trots att det alltså bara var ett parti i regeringen som ville ha dem kvar.

Transpersoners rättigheter hade slängts under bussen, i någon av alla ständigt pågående politiska kohandelsituationer. RFSL tänkte inte låta detta passera och ställde till med ett massivt påtryckningsarbete. Vi ordnade demonstrationer, startade internationell namninsamling med hjälp av den då hajpade kampanjorganisationen All Out, och vi fick internationella samarbetsorganisationer att skriva kritiska brev till Sveriges regering.

Det är detta Facebook påminner mig om nu – vilket känns lite ironiskt. Nu befinner vi ju oss nämligen återigen i en situation där Kristdemokraterna, nu i sällskap med Sverigedemokraterna – som ju för tolv år sedan inte hade samma inflytande som de har nu, men självklart var emot då också – med alla medel försöker bromsa en reform av könstillhörighetslagen.

Snabb recap över den senaste händelseutvecklingen: för ett drygt år sedan, när propositionslistan för våren 2023 publicerades, så fanns könstillhörighetslagen med där, för behandling i februari. Med anledning av det begärde jag interpellationsdebatt med ansvariga ministern Acko Anckarberg Johansson (för andra gången på samma tema). Jag antog nämligen att regeringen hade kommit överens och att de skulle gå vidare med Socialdemokraternas lagrådsremiss från sommaren 2022. Annars verkade det omöjligt att hinna, om inte produkten skulle vara väldigt snarlik denna. Jag var kritisk till att regeringen gett upp om ett tidigare förslag, där självbestämmande fanns med, som både Mp och S en gång stått bakom.

Av ministern fick jag i denna debatt inte några direkta svar, eftersom de enligt henne fortfarande förhandlade. Och så var det ju, till och med på en lite mer grundläggande nivå än vad jag förstod. Det var nämligen fortfarande förhandlingar om att överhuvudtaget förändra lagen – vilket Kd (i alla fall partiets riksdagsgrupp) helt enkelt inte ville. Propositionen försvann från propositionslistan och var försvunnen hela våren. I höstas stod det sedan klart att förhandlingarna helt brutit samman och M och L gick fram med ett utskottsinitiativ istället. Det sas då att regeringen var överens om att inte vara överens och att lagstiftningen skulle få ske den ovanligare vägen via riksdagen istället. (Exakt samma sak hände ju också som ni minns när vi lagstiftade om jämlik äktenskapslagstiftning. Inte heller detta kunde Kd gå med på.)

Vad gäller transpersoners rättigheter har ju dessa också i Sverige flera gånger säkrats via en väldigt ovanlig väg: i domstolar. På så sätt ändrades namnlagen och det var också så tvångssteriliseringarna först togs bort. På grund av den otroligt utdragna politiska processen så hann rättsväsendet först och när tvångssteriliseringarna togs bort ur lagtexten skulle de egentligen redan ha varit försvunna sedan ungefär ett halvår. Det går helt enkelt inte att beskriva situationen i Sverige både nu och tidigare på något annat sätt än att politiken har haft oerhörda svårigheter med att få transpersoners rättigheter på plats.

Nu befinner sig M och L:s utskottsinitiativ alltså i socialutskottet och vi håller på med beredning. Kd och Sd har i denna beredning krävt (genom att hänvisa till det så kallade minoritetsskyddet) att vi ska ha hearing med myndigheter, vilket vi har haft på två utskottsmöten. De tvingade också fram ett brott mot utskottets generella principer om att civilsamhällets organisationer inte får komma på utskottsmöten och Sveriges kvinnoorganisationer bjöds därför också in. Efter dessa hearings är de (naturligtvis) inte nöjda, utan ville på det senaste mötet också ha en ny remissrunda. Detta avslogs av oss andra, med hänvisning till att detta skulle fördröja processen avsevärt.

Och här är vi nu. Vi har en antagen tidsplan, där beslut ska fattas i april. Innan dess ska vi tre partier som vill ha självbestämmande (Mp, V och C) skriva våra särskilda yttranden, vi ska besluta om tillkännagivanden i tillägg till den förändrade lagtexten och Sd och Kd ska förstås inkomma med sina reservationer. Debatten i kammaren lär bli utdragen och plågsam, precis som den var när tvångssteriliseringarna debatterades. Med den skillnaden att det sannolikt blir ännu värre denna gång.

Motståndet mot transpersoners rättigheter har ju bara blivit värre under dessa tolv år sedan det sist begav sig. För historien med tvångssteriliseringarna slutade ju faktiskt med att Kd gav med sig och regeringen kunde till slut lägga fram en proposition. Nu har detta inte varit möjligt, vilket såklart säger något om situationen i Sverige och världen vad gäller respekten för transpersoners rättigheter.

Att Kd och Sd motsätter sig denna förändring så intensivt är inte överraskande alls. Det är fullständigt logiskt och självklart vad gäller såväl partiernas historia när det gäller hbtqi-rättigheter, som den negativa utvecklingen – vilken också återspeglas i vad deras ideologiska meningsfränder anser och gör i andra länder.

Ulrika Westerlund, riksdagsledamot för Miljöpartiet.