Krönika

Brev från en sfi-elev

Ett vitt ark med texten. Min lärare heter Maria Fredriksson. Hon är från Korea

”På knagglig svenska och med sina Andra perspektiv har sfi-eleverna nästan ömsint lett mig fram till en annan känsla inför det här med identitet. Jag kan äntligen läsa dessa rader utan att vilja protestera, utan att känna skam och utanförskap.”, skriver Maria Fredriksson.

Flera av mina sfi-elever skrev nationellt prov idag och i eftermiddags ögnade jag igenom texterna för att få ett hum om hur de klarat sig.

Jag fastnade för dessa rader. Tankarna far fortfarande runt i huvudet. Av någon anledning blev jag så rörd av orden. Jag tänker på alla gånger jag har fått förklara diskrepansen mellan mitt utseende och mitt namn och tal.

Jag tänker även på hur många gånger jag blivit tillsagd att känna stolthet över min härkomst, en härkomst jag inte velat kännas vid då jag drillats i färgblindhet. Jag fostrades till att tänka att den ena aspekten av mig utesluter alla andra och detta har gjort att jag alltför ofta hamnat i absurda situationer. Det går rysningar av obehag genom kroppen när jag tänker på hur aggressivt ansatt jag blev av den nationalistiske nordirländaren på puben i Brighton när jag vägrade kalla mig Asian.

Drygt 25 år senare har mina sfi-elever hjälpt mig till andra insikter. På sin knaggliga svenska och med sina Andra perspektiv har de nästan ömsint lett mig fram till en annan känsla inför det här med identitet och med den börjar ett slags stolthet växa fram. Jag kan äntligen läsa dessa rader utan att vilja protestera, utan att känna skam och utanförskap.

Jag vet inte om jag skulle kunna förklara detta för mina elever ännu och jag vet inte om jag kommer att träffa dem den dagen de når den språknivå som kanske behövs för att förstå det jag vill säga.

Men kanske de redan förstår.

Det kanske är jag som inte har förstått.

Jag är så tacksam för att de hjälper mig på vägen.