Kan man vara kvinna fullt ut utan att ha barn? Det försöker Sara Martinsson svara på i sin nya bok Kvinnor utan barn. I boken får vi historiska och samtida perspektiv på moderskapet samtidigt som författaren försöker ta reda på vad som händer med en kvinna utan barn och hur samhället ser på henne. Hur utanförskapet ser ut, och vad som är lycka i sammanhanget. Maria Bratt har läst.
Journalisten och författaren Sara Martinsson är aktuell med boken Kvinnor utan barn – om reproduktion och livets mening. Boken inleds med historiska kontexter om barnafödande och uteblivet moderskap.
Det är mycket kopplingar till religion. Religionerna är överens om vikten av att kvinnors viktigaste uppgift i livet är att skaffa barn. Kvinnor utan barn föraktades. Martinsson skriver: ”Kvinnor i förhistoriska civilisationer som inte lyckades bli gravida kunde räkna med att bli bestraffade.”
Vidare går historien framåt mot den första vågens feminism, som växte fram i västvärlden och blev en motståndskraft till den gamla negativa bilden av kvinnor utan barn – en negativ bild som ligger djupt rotad, visar historieböckerna.
Jag undrar hur det kunde bli så här. Har det att göra med att livet är heligt och därför denna häxjakt på kvinnor utan barn? Troligen inte, kanske har det att göra med mäns och kvinnors roller i familjen.
Är det mer accepterat för män att inte ha barn? Männens roll i barnfrågan glöms bort i boken. Då kan man tänka sig att det har sin förklaring i den partiarkala världsordningen.
Laddat ämne
Kvinnor utan barn är ett laddat ämne, likt abortfrågan. Åsikterna är delade i dagens samhälle. Industrialismen får sitt intåg i historien och med den förändras synsättet på barnalösa kvinnor.
Martinsson har skrivit en bok med mycket fakta, men inte så mycket diskussion. Det är analyser kring hjälpmedel för att bli gravid och författaren kallar dessa för ”våldsamma ingrepp i både underlivet och privatekonomin.” Teorier från Freud och kända feminister läggs fram.
Martinsson visste redan som barn att hon inte skulle komma att skaffa barn. Men det skriver hon inte mycket om. Boken pendlar mellan intressanta upplysningar och i det närmaste navelskåderi. Det är mycket upprepningar och jag blir tung i huvudet. Det är tjatigt emellanåt. Källorna är många. Det är sociologisk forskning och statistik.
Det skymtar fram olika faktorer som ligger till grund för beslutet att skaffa barn eller ej. Det är inget nytt och förvånande. Martinsson skriver: ”Många feminister ser graviditet och moderskap som något som främst håller kvinnor tillbaka.”
Martinsson vidhåller vikten av att gå emot de rådande normerna, att vara fri och leva sitt liv som man vill. Mannens roll i det hela finns det inte ett ord om i boken. Barnafödande och moderskap har även hamnat i sociala medier och på bloggar.
Mammfluerare tjänar grova pengar på att skriva och dokumentera sitt moderskap. De håller kvar föreställningen om den ”lyckliga kvinnan” och cementerar gamla föreställningar om kärnfamiljen som en modern lyckosaga.
Lätt överanalyserande
Förhållandet med mannen och bebisen blir en nödvändig accesoar. Bilderna på bebisar och barn är oändliga många på sociala medier. Är detta en tillbakagång för att frigöra sig som kvinna? Barnafödandet är en massindustri. Bilder på barn säljer, det vet vi.
Martinsson skriver inte mycket om sitt liv utan barn. Men det skymtar fram att hon har svårt att enas med sig själv för det val hon har gjort. Men samtidigt ser hon moderskapet som ett fängelse.
Samhället hetsar kvinnor till att bli gravida så tidigt som möjligt, och det varnas om vad som kan hända om man väntar för länge. Konspiration, lögn och förbannad dikt. Analyserna går över till ett överanalyserande och är något långsökt.
Abortfrågan brinner hett. Det finns så mycket orättvisor i världen för en kvinna som vill avsluta en graviditet.
Barnlösa kvinnor diskrimineras
Främst fördjupar sig författaren i hur en barnlös kvinna blir diskriminerad i alla möjliga situationer. Det är det boken liksom går ut på; att belysa diskrimineringen av kvinnor utan barn. Hur det klistras fast negativa egenskaper på kvinnor utan barn.
Är det samma press på män att skaffa barn? Undrar jag. Att reproducera sig är inte bara kvinnans uppgift, det är mänskligt. Och kvinnor kan de facto inte skaffa barn utan en man.
Även om boken är tjatig och består av tråkig fakta är ämnet intressant. Jag relaterar till mig själv. Jag är snart 40 år och har inte haft en tanke på att skaffa barn. På somrarna går jag runt, solar och fikar i Svandamsparken och överallt trängs kvinnor med barnvagnar och jag ser lekande barn överallt.
Det påminner mig om ett stort val jag har gjort i livet. Att inte skaffa barn. Jag känner mig utanför, jag lever i utanförskap. Jag vill inkluderas, men det gör jag inte. Valet jag har gjort får jag leva med resten av livet.
Jag funderar ändå på om boken fyller en lucka i litteraturen, och om det kan bli en blivande klassiker. Trots tjat och navelskåderi. Martinsson måste ha studerat detta ämne länge. Källorna är oändliga. Det påminner om en bok i kurslitteraturslistan på universitetet.
Framtida bebismaskin
Framtiden är också ett ämne som tas upp. Hur bebismaskinen kanske kommer uppfinnas i framtiden. Vi har redan varit där och nosat. Att göra barn på ett artificiellt sätt. Moraliska dilemman ställs på sin spets.
Men också hur kvinnans ”sista makt” kommer tas över av män och att detta kan leda till att kvinnans ställning kommer att försvagas ännu mer. All negativism gör dock en vändning senare i boken. Statistik visar faktiskt att kvinnor utan barn är lyckligare. Hon ändrar begreppet ”barnlös” till ”barnfri.” Men hur man än vrider och vänder på det är kvinnan fast i ett system som styrs av patriarkatet.
Titel: Kvinnor utan barn – Om reproduktion och livets mening
Författare: Sara Martinsson
Förlag: Weyler förlag
