Framsteg och bakslag när Pekingplattformen fyller 30

Det har gått 30 år sedan Pekingplattformen antogs av FN:s kvinnokommission, Commission on the Status of Women (CSW). Under denna vecka och nästa kommer Pekingplattformen att utvärderas och en ny politisk deklaration om plattformen ska antas. I sitt inledningstal på måndagen varnar FN:s generalsekreterare António Guterres för att ”patriarkatets gift är tillbaka på allvar” och att än mer ska göras för stärka ”världens kvinnor och flickor”.

Ulrika Grandin, generalsekreterare för UN Women Sverige, har varit med under flera upplagor av FN:s kvinnokommission som möts årligen två veckor i mars. Hon ingår i den svenska delegationen som leds av jämställdhetsminister Paulina Brandberg, och tror att det finns en oro för hur USA och andra länder kommer att agera gällande frågor om gender, hbtqi och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) där bland annat abortfrågan ingår. 

– Jag har varit på CSW ett antal gånger nu i olika kapaciteter och det är oftast de frågorna som brukar vara känsliga och svåra att få igenom. Det finns flera länder som brukar vara svåra i förhandlingarna om de här frågorna, men det är klart att när det är ett så stort västerländskt land som kanske byter sida, så kommer det märkas, säger Ulrika Grandin. 

Vad har Pekingplattformen inneburit för jämställdhetsarbetet i världen?

– Den har varit jätteviktig och är fortfarande ett av de mest progressiva globala dokumenten för jämställdhet. Jag var inte med men har hört från de som var där att man var väldigt överens då – regeringsrepresentanter, akademiker och kvinnorättsrörelsen. Man kände verkligen en gemensam kamp och en gemensam värdegrund som gjorde att man kunde anta det här dokumentet som tillsammans med FN:s kvinnokonvention är de två ledande dokumenten på området, säger Ulrika Grandin som pekar på att dokumentet ledde till att jämställdhetsarbetet tog fart i många länder, och att frågor som mäns våld mot kvinnor lyftes på ett sätt som inte tidigare gjorts globalt. 

– Det var ett dokument som verkligen satte ljuset på våld mot kvinnor och flickor, hur vanligt förekommande det är och att man verkligen behöver lagstiftning kring de frågorna. Och efter Pekingplattformen ökade antalet länder som antog lagstiftning på våldsområdet. Även könsuppdelad statistik, som är så viktig för jämställdhetsarbetet, blev bättre efter Pekingplattformen. En tredje sak är flickors utbildning och flickors roll som man satte ljuset på på ett annat sätt i Pekingplattformen än vad som tidigare hade skett, säger Ulrika Grandin.

I förra veckan larmade UN Women att 30 år efter Pekingplattformen att hoten mot flickors och kvinnors rättigheter är betydligt större än på länge i rapporten Women’s Rights in Review 30 Years after Beijing. Bland annat rapporterar vart fjärde land att kvinnors rättigheter trycks tillbaka. I rapporten framkommer också att en kvinna eller flicka dödas av en partner eller någon i hennes egen familj var tionde minut. Dessutom har antalet kvinnor och flickor som lever i ett konfliktområde ökat kraftigt under det senaste årtiondet.

– Vi i kvinnorättsrörelsen har pratat länge om de här tendenserna. Men att kvinnor och flickor får stå tillbaka har oftast kopplats samman med auktoritära stater och ett krympande demokratiskt utrymme. Men att det är så här konkret, som var fjärde land, är verkligen en ögonöppnare för många länder, säger Ulrika Grandin.

Hon pekar på en ständig kamp för att inte låta skydd av kvinnor och flickor försvagas. Hon nämner att konservativa krafter i Gambia har försökt få lagen som förbjuder kvinnlig könsstympning att dras tillbaka, ett lagförslag som dock röstades ner med stor majoritet i juli 2024, eller att Irak var på väg att låta så små barn som nioåriga flickor få gifta sig – efter stora protester från irakiska kvinnorättsorganisationer ska en flicka vara 18 år för att få gifta sig. Dock kan en domare ge tillåtelse att en flicka gifts redan vid 15 års ålder beroende på hennes ”mogenhet och fysiska kapacitet”, skriver Human Rights Watch. Ulrika Grandin betonar också att hatet och hotet mot kvinnor som är människorättsförsvarare har blivit allt grövre, inte minst digitalt, och likaså mot journalister och politiker.

Men, betonar hon, det har också skett stora framsteg under de 30 åren som har gått sedan Pekingplattformen antogs. Bland annat gäller det att andelen flickor i världen som har tillgång till utbildning har ökat, mödradödlighet, barnäktenskap och kvinnlig könsstympning har minskat.

– De senaste decennierna har det gått framåt, det lätt att glömma bort. Det gäller flickors utbildning, och könsstympning, och kvinnors och flickors fattigdom har sjunkit – fattigdomsnivåerna har gått ner ända sedan 1990-talet. Vad gäller representation är i dag30 procent av världens parlamentariker kvinnor, kvinnors ekonomiska rättigheter har gått långsamt framåt vad gäller löneskillnader och obetalt arbete, säger Ulrika Grandin som också lyfter hur metoorörelsen satte fokus på sexuellt våld 2017, och att sexuellt våld som vapen i krig och konflikt är en fråga som är betydligt mer synlig nu än tidigare. 

– Nu pratar man om det och lyfter det mer, och känner till att det används som ett vapen i konflikt. Men det är klart att vi i dag ser bakslag, och även i demokratiska länder finns det rörelser som har en mer värdekonservativ syn på kvinnor och flickor och deras roll i samhället. 

– Vi som jobbar med jämställdhet vet när det blir mer kriser och konflikter i världen då sätts jämställdhetsfrågor och kvinnors och flickors rättigheter ofta åt sidan, och vi vet också att i kriser och konflikter så stiger förekomsten av våld mot kvinnor och flickor liksom, antalet barnäktenskap och fler flickor riskerar att könsstympas, säger Ulrika Grandin som också pekar på att detta kan förvärras ytterligare nu när USA har stoppat sitt bistånd.

Vad kan andra länder och Sverige göra för att kompensera?

– Jag tycker att Sverige och andra länder bör ta ett större ansvar för globala jämställdhetsfrågor, även om man inte kan kompensera helt finansiellt tycker jag att Sverige ska ta ledarskap i de här frågorna och fortsätta vara en global jämställdhetsförebild och verkligen fullt ut stå upp och stå på kvinnors och flickors sida och på kvinnorättsrörelsens sida.

Vad hoppas du har uppnåtts när mötet avslutas den 21 mars?

– Förhoppningen, som alltid att när kvinnorättsaktörer från alla delar av världen träffas så här, är att man blir stärkt, och känner att det finns en stark global kvinnorättsrörelse och en gemenskap.

– Min förhoppning är att vi får en deklaration som kanske även om den inte är så som vi vill ha den inte backar, att vi har stärkt varandra, att fortsätter gå framåt. Vi har så mycket att bygga på och har egentligen alla överenskommelser. Men vi får inte backa.