Tolv minuter över fyra kommer här är en text om en av samtidens stora orättvisor. Efter detta klockslag, varje eftermiddag, jobbar nämligen kvinnor i Sverige gratis. Så stor är fortfarande löneskillnaden mellan kvinnor och män.
På Internationella kvinnodagen samlades hundratals kvinnor på Möllevångstorget i Malmö. Den första vårsolen tittade fram och tinade upp våra vintertrötta kroppar. Där fanns många skratt, men också en hel del ilska. För även denna vår lever kvinnor i ett system som skräddarsytts för att ge oss en mindre del av kakan. Året är 2025, men alltjämt är slagord som ”Lika lön för lika arbete” lika aktuella som de var för trettio år sedan.
Trots att kvinnor generellt har längre utbildning än männen tjänar de i genomsnitt mindre och är mer sällan chefer. En orsak är att mammorna fortfarande tar ett större ansvar för föräldraledigheten än papporna. Forskning har visat att kvinnor som bildar familj med mer jämlikt uttag av föräldraledigheten har betydligt bättre löneutveckling. För varje ytterligare månad pappan är föräldraledig har mammor nästan 7 procent högre inkomster.
Kvinnor är sjukskrivna i större utsträckning än män. Mammor har nästan dubbelt så många sjukfrånvarodagar som pappor, och en avgörande orsak till skillnaderna är enligt forskarna att kvinnor tar ett större familjeansvar. Ett liknande mönster gäller även vabbandet, där mammorna ofta tar ett större ansvar än papporna när det kommer till att stanna hemma med barnen.
Problemet med dessa skillnader är att de i sig är självförstärkande. Lönegapet mellan kvinnor och män gör att det blir mer ekonomiskt gynnsamt för en familj om mamman vabbar oftare eller tar ut en större del av föräldraledigheten, vilket gör att lönegapet mellan kvinnor och män förstärks.
Skillnaderna märks även efter arbetslivet: kvinnor har i genomsnitt cirka 70 procent av mäns pension. Pensionssystemet förstärker de könsorättvisor som finns på arbetsmarknaden och kompenserar inte ordentligt för föräldraledighet och sjukpenningdagar.
För något år sedan släpptes en undersökning som visade att en fjärdedel av kvinnorna tror att lönerna aldrig kommer att bli jämlika. Ungefär lika stor andel av männen, 26 procent, tyckte däremot att vi redan har jämlika löner i Sverige. Det känns på något sätt talande för dissonansen i debatten. Somliga förmår inte alls att se orättvisan, medan den för andra verkligen svider i ögonen.
I en tid när högerextrema despoter kommer med det ena uttalandet värre än det andra får vi inte tappa siktet om målet. Våra feministiska krav handlar fortfarande om arbetslivet och om välfärden. Kvinnor och män ska ha lika lön för lika arbete och alla som vill ska ha rätt att arbeta heltid. Därför bör vi även gå fram med arbetstidsförkortning i de kvinnodominerade yrken där många jobbar deltid på grund av att de annars inte mäktar med. Det är systemets ansvar, inte individens, när kvinnor tvingas jobba deltid på grund av stress och dålig arbetsmiljö.
Slutligen vill jag rikta ett tack till alla er som gick ut på gatorna och tog ton i lördags. Vi kommer aldrig att blunda och vi kommer aldrig att sitta tyst. 8 mars skänkte mig ljus i en annars mörk tid. Auktoritära strömningar har genom historien kommit och gått, men de har alltid mötts av motstånd och krav på jämlikhet och solidaritet. Nu är en tid när vi tillsammans måste utgöra det motståndet.
