”Det är dit vi måste ta oss igen. Förhandlingar och diplomati. Människor kräver det och hela det planetära systemet kräver det. Krigsekonomin måste bytas till en välfärdsekonomi. Det kräver ett vapenlöst uppror mot krig! Formerna får vi börja fundera på, nu.”, skriver frilansfeministen och klimataktivisten Gudrun Schyman.
Förra veckan var jag inbjuden till Växjö. Jag var en programpunkt under en fullmatad Elin-Wägner-vecka. IKFF var arrangör och salen var proppfull, runt 90 personer. Ett 15-tal fick tråkigt nog vända i dörren. Innan jag åkte dit hade jag fått ett nödrop från en gammal vän. Han skrev så här:
”Vad ska vi rösta på, vi som inser att fred inte skapas av krig?” Han hade några dagar tidigare sett på tv-programmet Agenda och konstaterande att det inte fanns ett enda (!!!) politiskt parti som kritiserade den nu pågående militära upprustningen!
Han hade haft svårt att somna efter programmet. Han tänkte på sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Att de skulle behöva växa upp med vuxna människor som inte förstår att ju mer vi rustar desto närmare ett fullskaligt krig kommer vi. Som inte förstår att ju fler utländska baser vi bjuder på desto sårbarare blir vi. Som inte förstår att ju mer vi satsar på militär och rustningsindustri desto mindre får vi kvar till välfärden. Som inte vill inse att krig förstör klimat och miljö och hotar vår jord och livsmiljö. Han avslutade med orden ”Ska vi behöva acceptera att alla våra folkvalda blivit hysteriska stridspittar?”
Jag bär på samma frustration som min vän. Helt och hållet. Och det hade också Elin Wägner gjort. Hon var tidig i sin kritik av kriget. I boken ”Väckarklocka”, år 1941, kritiserade hon att hela civilisationen var på krigsfot och menade att ”militarismen och den maskulina makten kamperar ihop i en destruktiv civilisation som krossar äldre kulturer och för med sig att hela skapelsen lider; både djur, växter och människor. ”
Hon försökte ännu tidigare, år 1935, samla kvinnor under ett upprop; ”Kvinnornas vapenlösa uppror mot krig”, där hon skrev: ”Det är ej nog att kräva av männen att de ska lägga ner vapnen. Vi måste samtidigt med kraft låta dem förstå att vi i varje fall vägra att begagna oss av den skyddsutrustning de vilja ge oss. Vi tro icke på skyddsvapen, på gasmasker eller källare! Vi ha genomskådat det orimliga i uppgiften att skydda oss alla. Vi vilja icke vara med om ett kallblodigt urval av dem som skola räddas.”
Uppropet hade rubriken ”Ned med vapnen” och en delegation kvinnor reste till Geneve för att lägga fram det för FN. Där det dessvärre inte hade någon större framgång.
Så vad gör vi i dag, när militarismen når hysteriska höjder? Vi behöver påminna oss om att det på 1980- och 90-talet faktiskt gjordes stora överenskommelser om nedrustning. Det visar att det går att ha ett annat fokus än bara fler och vassare vapen. Under 1990-talet minskade världens militärbudgetar och både stora mängder av kärnvapen, medeldistansrobotar och kemiska vapen skrotades eller monterades ned. Nedrustning var inte ett skällsord. Ordet Fred var inte synonymt med ordet Feg. Det fanns en bred förståelse för att konflikter skulle lösas med fredliga medel. Diplomatin stod högt i kurs. Vapenindustrins aktier var på många håll lågt värderade och etiska placeringspolicys förhindrade t.ex. de svenska pensionsfonderna att investera.
Och det är dit vi måste ta oss igen. Förhandlingar och diplomati. Människor kräver det och hela det planetära systemet kräver det. Krigsekonomin måste bytas till en välfärdsekonomi. Det kräver ett vapenlöst uppror mot krig! Formerna får vi börja fundera på, nu.
För när om inte nu och var om inte här och vem om inte vi?, för att citera en sång av Mikael Wiehe.
