I dag ser vi hur Sveriges Kvinnoorganisationer aktivt motarbetar en enkel språklig förändring som skulle inkludera transpersoner och icke-binära i abortlagstiftningen. Istället för att kämpa för att stärka allas rättigheter väljer de att exkludera och befästa en feminism som lämnar vissa utanför. Är detta verkligen den feministiska rösten som ska få dominera i Sverige?
Att inkludera är inte att radera
Förslaget att byta ut ordet ”kvinna” mot ”den som är gravid” i lagstiftningen är en självklar anpassning till verkligheten. Trans-, intersex- och icke-binära personer kan också bli gravida, och språket i våra lagar ska spegla de människor som berörs av dem. Att erkänna att fler än cis-kvinnor kan vara gravida är inte en attack på kvinnor – det är ett erkännande av att vi lever i en mångfacetterad verklighet där alla förtjänar juridiskt skydd och tillgång till vård.
Men Sveriges Kvinnoorganisationer ser det annorlunda. De hävdar att denna förändring osynliggör kvinnor och reducerar dem till en kroppslig funktion. Det är en argumentation som känns hämtad från den högerkonservativa rörelse som just nu driver en global offensiv mot transpersoners rättigheter. De utmålar inkludering som ett hot, när det i själva verket är en möjlighet att stärka fler människors rättigheter.
En feminism som exkluderar är ingen feminism
Sveriges Kvinnoorganisationer har länge haft en tongivande roll i svensk jämställdhetsdebatt. De samlar ett stort antal medlemsorganisationer och har en maktposition som gör att de ofta talar för feminismen i Sverige. Både nationellt samt på vid FN:s Kvinnokommissions årliga möte, som började i måndags. Men när de väljer att inta en exkluderande hållning, måste vi fråga oss: Är detta verkligen den feminism vi vill att Sverige ska representera? Om de talar för sina medlemmar – innebär det att alla dessa organisationer står bakom denna transfobiska linje? Är detta verkligen en feminism för alla, eller en feminism som bara ser till sin egen makt och position?
Vi har inte råd att gå bakåt
Denna debatt måste också ses i ett större perspektiv. Just nu ser vi en våldsupptrappning mot hbtqi+-personer och en bredare backlash mot mänskliga rättigheter globalt. Trump-administrationen har aktivt raderat framsteg för både jämställdhet, mångfald och hbtqti+-personers rättigheter, och högerpopulistiska krafter i Europa driver på samma agenda. EU slopade nyligen sitt förslag Equal Treatment Directive, kort efter att Trump lagförde emot mångfald, rättvisa och inkludering (Diversity Equity and Inclusion, DEI).
Civilsamhällesorganisationer som arbetar för hbtqi+-personers rättigheter har under de senaste månaderna fått känna av allvarliga nedskärningar i sitt stöd, i länder såsom Nederländerna och Förenta Staterna. Många av dessa organisationer är nu i kris. Vi är mitt i en kamp där vi antingen försvarar alla människors rättigheter – eller låter konservativa krafter ta över. Att Sveriges Kvinnoorganisationer i detta läge väljer att exkludera transpersoner istället för att stå upp för allas rätt till vård och skydd är djupt problematiskt. Feminism har aldrig handlat om att dra gränser för vilka som ska få rättigheter – det har handlat om att utvidga dem.
Vad är alternativet?
Om Sveriges Kvinnoorganisationer inte står för intersektionell feminism, vad finns det då för alternativ? Vi behöver en feministisk rörelse i Sverige som står upp för allas rättigheter, inte bara för en begränsad grupp. Vi behöver organisationer och nätverk som ser kopplingarna mellan kvinnors rättigheter, transpersoners rättigheter och kampen mot högerextremism. Så vi måste fråga oss: Om Sveriges Kvinnoorganisationer inte längre representerar en inkluderande feminism – varför får de ha en sådan maktposition?
Hanna Gunnarsson är frilansfeminist som jobbar med den gröna omställningen, och är aktiv i globala feministiska påverkansnätverk.
