Det var i slutet av 2023 som den belgiska filmskådespelaren Émilie Dequenne berättade att hon hade diagnostiserats av adrenokortikal cancer (en elakartad tumör i binjurarna) i augusti samma år. Hon fick ett aggressivt återfall och sina sista dagar tillbringade hon i palliativ vård på Gustave-Roussy-sjukhuset i Parisregionen, där hon i helgen avled endast 43 år gammal.
Émilie Dequenne slog igenom redan som 18-åring i titelrollen i bröderna Luc Dardennes och Jean-Pierre Dardennes osminkade och verklighetstrogna tonårsdrama Rosetta (1999). Filmen tilldelades Guldpalmen vid Cannes filmfestival och Dequenne mottog skådespelarpriset. Genombrottet etablerade henne som ett framtidslöfte inom den europeiska filmmarknaden och fortsättningsvis kom hon att medverka i såväl kommersiellt framgångsrika rullar som independentfilmer, i en rad olika genrers
Men det är just Rosetta som Dequenne föga förvånande kom att bli starkt förknippad med, och det är en film som än i dag, över 25 år senare erbjuder en realistisk inblick i en kamp för frigörande från marginalisering som klassamhället medför. Med en hudlös närhet gestaltar Dequenne en ung, komplex tjej som förtvivlat men outtröttligt försöker få tag på en anställning i hopp om att kunna tjäna egna pengar och därigenom kunna bryta loss från sin dysfunktionella tillvaro hos sin alkoholiserade mamma som hon bor tillsammans med i en husvagnspark. Förhoppningen om att kunna stå på egna ben och skapa möjligheter till en annan framtid grusas. Hon blir dock ständigt påmind om sitt sociala arv som avspeglas på flera sätt, och det är i den ingången man kan ana flera psykologiska nyanser.
I början av filmen för Rosetta en våldsam kamp mot sin chef på en fabrik efter det att hennes provanställning har gått ut och hon erbjöds ingen anställning. I all desperation försöker hon att klamra sig fast vid sin arbetsplats och det slutar med att hon tvingas bäras ut av både chefen och polisen. Redan i dessa scener etableras hennes förhållningssätt till omvärlden. Rent känslomässigt framstår hon ofta som aggressiv, defensiv, ibland impulsiv och framför allt att hon inte litar på någon. Det kan tyda på att hon har lärt sig att överlevnad kräver hårdhet, men också att hennes reaktionsmönster kan vara en implikation på de svårigheter och trauman hon har från sin barndom, med tanke på den sociala bakgrund hon har.
Rosetta lever i en ekonomisk och social utsatthet, vilket är en direkt konsekvens av hennes mammas oförmåga att ta ansvar. Fattigdomen går i arv och Rosetta fruktar att hamna i samma hopplösa situation som sin mamma, vilket kan förklara hennes besatthet att få tag på ett jobb med en lön som det går att leva på. Men hon saknar nätverk och stödstrukturer som hade kunnat underlätta för henne på arbetsmarknaden. Hon vägrar ta emot socialbidrag, och får varken arbetslöshetsersättning eller vägledning, vilket gör att hon måste kämpa på egen hand.
Dardenne-bröderna använder sig konsekvent av en skakig handkamera och följer Rosettas kroppsschema på ett nära och intensivt sätt i grådaskiga, stundtals skitiga miljöer. Det förstärker känslan av hennes fysiska och vardagliga kamp. Intressant nog, utifrån ett feministiskt perspektiv, avromantiseras kvinnokroppen genom att den blir en plats för både kamp och smärta, särskilt om man lever i fattigdom. Jag tänker på de scener när Rosetta drabbas av mensvärk, hur den biologiska processen blir ytterligare en börda som hon tvingas uthärda. Trots att hon får fruktansvärt ont av sina kramper har hon inte råd att vila eller ta hand om sig själv, och hon har heller ingen att prata med eller be om hjälp, vilket gör henne än mer isolerad. Man kan sammankoppla dessa inslag till större diskussioner om hur kvinnors smärtor ignoreras i såväl arbetslivet som samhället i stort, liksom hur kvinnor förväntas hantera sina emotionella och kroppsliga bördor i tystnad. När Rosetta ligger i sängen försöker hon övertyga sig själv om att hennes liv har börjat fungera normalt
Feministiska perspektiv i den här filmen kan man annars tillämpa på arbetslivets könade strukturer. Att Rosetta har svårt att behålla jobb och utnyttjas i arbetslivet avspeglar verkligheten för många kvinnor i prekära anställningar. Rosettas ansträngda relation till mamman visar en omvänd vårdnadssituation där hon tvingas ta ansvar för en vuxen kvinna, och även här kan påpekas hur omsorgsansvar (osynliggjort och oavlönat) förväntas falla på kvinnor oavsett ålder och omständigheter. Rosettas drivkraft kan man emellertid finna i en replik som förekommer i en annan scen som intressant nog också handlar om hur en chef försöker avlägsna henne från arbetsplatsen. Hon säger: ”Jag vill ha ett jobb och ett normalt liv som alla andra”. Hon eftersträvar alltså att definiera sin egen existens, trots de begränsningar hon vuxit upp i, och hon försöker att skapa en identitet genom arbete. Det är inte utan anledning som tankarna leds till filosofen Simone de Beauvoirs idé om att kvinnor måste frigöra sig från de roller som historiskt påtvingats dem.
Dequenne skapade en gestalt som visar att styrka inte är detsamma som att vara oberoende av smärta. En gestalt som går emot traditionella könsnormer på film där kvinnor antingen förväntas vara helt osårbara eller bräckliga. Till det yttre är Rosetta bestämd och obeveklig, men hon påverkas av sin kropp – som i sin tur blir ett verktyg för överlevnad i den omvärld hon tvingas navigera inom.
