EU:s beslut att investera 800 miljarder euro i försvarsutgifter genom programmet ”ReArm Europe” är en strategisk prioritering som väcker allvarliga frågor om unionens framtid. I en tid då kontinenten står inför akuta sociala och ekologiska utmaningar signalerar denna satsning att militarismen får företräde framför lösningar som direkt påverkar människors välbefinnande och planetens hälsa. Det skriver Jaime Gomez-Alcaraz, utrikestalesperson för Feministiskt initiativ.
Den huvudsakliga motiveringen för denna massiva investering är den ökande osäkerheten om USA:s framtida engagemang i Europas säkerhet, särskilt efter de isolationspolitiska signaler som Donald Trumps administration har sänt ut. Men genom att förlita sig på militär upprustning som en lösning på geopolitisk osäkerhet riskerar EU att försumma grundläggande behov och stärka en militariserad samhällsmodell där konflikter löses genom hot om våld snarare än genom diplomati och samarbete.
En oroväckande prioritering i krisens tid
Att avsätta 800 miljarder euro för militära syften innebär en enorm kapitalförflyttning i en tid då Europas samhällsinstitutioner lider av resursbrist. Efter covid-19-pandemins påfrestningar kämpar sjukvårdssystemen för att återhämta sig, skolsystemen brottas med brist på resurser och det finns en akut bostadskris i flera medlemsländer. Samtidigt ökar fattigdomen och den sociala ojämlikheten. Att under dessa omständigheter prioritera militär upprustning är en tydlig signal om att säkerhet definieras utifrån en militariserad logik snarare än utifrån mänsklig trygghet och social stabilitet.
Det mest anmärkningsvärda är att EU-kommissionen har valt att tillämpa undantagsklausulen i stabilitets- och tillväxtpakten för att möjliggöra denna massiva investering. Under normala omständigheter hindras medlemsländer med hög statsskuld från att öka sina utgifter, men i det här fallet öppnas en särskild väg för militärutgifter. Detta avslöjar en tydlig politisk prioritering: investeringar i vapen anses viktigare än investeringar i social välfärd och klimatomställning.
Militära vinster leder till sociala förluster
Den största vinnaren i denna situation är försvarsindustrin, som står redo att ta emot stora kontrakt och öka sin produktion. Denna bransch, som redan har ett starkt inflytande på politiska beslut, kommer att stärkas ytterligare. Detta riskerar att skapa en permanent koppling mellan ekonomisk tillväxt och vapenexport, något som historiskt sett har förvärrat internationella konflikter och spätt på global osäkerhet.
Detta sker samtidigt som EU:s klimatmål hotas av brist på finansiering. Om de ekonomiska resurser som nu kanaliseras till försvarsindustrin i stället investerades i hållbar energi, järnvägsinfrastruktur eller energirenovering av bostäder, skulle EU kunna minska sina koldioxidutsläpp och stärka sin energisäkerhet. Detta vore ett långt mer effektivt sätt att hantera geopolitisk instabilitet än att satsa på vapen och militära lösningar.
Militarisering och demokratins tillbakagång
Denna massiva upprustning riskerar dessutom att bidra till en mer auktoritär och militariserad politisk miljö i Europa. Historiskt sett har militarisering ofta använts som ett verktyg av högerextrema krafter för att stärka nationalism och rasistiska idéer. I en tid då högerextrema partier växer sig starkare i Europa innebär denna utveckling ett allvarligt hot mot demokratin. Risken är att ökade försvarsutgifter åtföljs av inskränkningar i civilsamhällets inflytande och ett allt större fokus på repression och övervakning.
Alternativ väg framåt
Sveriges stöd för EU:s försvarsplan är ett tydligt exempel på hur den svenska regeringen återigen prioriterar militär säkerhet framför mänsklig säkerhet. Genom att satsa på försvarsutgifter i stället för social välfärd, diplomati och konfliktförebyggande åtgärder stärker Sverige en militaristisk politik som inte leder till en långsiktig och hållbar fred. Centralt i en seriös säkerhetspolitik är att motverka orsaker till väpnade konflikter som fattigdom, ojämn resursfördelning, förtryck, marginalisering, maktlöshet och ojämlikhet.
Militarism och våld har gång på gång visat sig bidra till en våldsspiral snarare än att skapa stabilitet. Denna utveckling är nära kopplad till stereotypa och destruktiva maskulinitetsnormer, där aggression, dominans och kontroll blir centrala inslag i säkerhetspolitiken. En sådan syn bortser från fredligare strategier som bygger på samarbete, jämlikhet och social utveckling.
Att Sveriges regering ställer sig bakom denna militarisering riskerar att leda till ökad kapprustning, där konflikter föder fler konflikter och där diplomatiska lösningar nedprioriteras. I stället borde Sverige verka för att stärka diplomatin, främja fredliga förhandlingar och investera i social trygghet som grund för en hållbar och stabil säkerhetspolitik.
Feministiskt initiativ kräver att regeringen ger freden en chans och stoppar militariseringen och militärupprustningen av samhället. Det enda sättet för oss att uppnå fred är att aktivt främja nedrustningsarbete och satsa på förebyggande arbete. Vi kommer aldrig att se mellan fingrarna när regeringen vill normalisera inköp av stridsvagnar och andra militära medel på bekostnad av välbefinnande av civilbefolkningen.
Jaime Gomez-Alcaraz, utrikestalesperson för Feministiskt initiativ
