Kvinnor vill träna mer men orkar eller hinner inte

I rapporten Kvinnorörelse 2025, som baseras på en Sifoundersökning med tusen kvinnor i åldrarna 18–65 år, framkommer det att tre av fyra kvinnor eller 76 procent skulle vilja vara mer fysiskt aktiva. Men trötthet och tidsbrist utgör hinder. Bland kvinnor som har lägre inkomster är kostnader för att delta i fysisk aktivitet ytterligare ett hinder. 

I undersökningen svarar också drygt 30 procent av kvinnorna att fysisk aktivitet är kopplat till känslor av stress och prestationsångest – bland de yngre kvinnorna svarar hela 45 procent detta. Detta samband stärks också av sociala medier. En femtedel, eller 19 procent, tycker att sociala medier påverkar dem negativt i relation till fysisk aktivitet, bland annat förklarar kvinnorna att de ”känner sig otillräckliga när de ser andras träningsresultat på sociala medier”. Bland de yngre kvinnorna är den kopplingen ännu större, 27 procent av de yngre kvinnorna svarar att de kopplar fysisk aktivitet till prestationsångest. 

– Kostnad och tillgänglighet är viktiga faktorer för jämlikhet och hälsa, men vår undersökning visar på ett annat komplext problem: en träningskultur och en syn på fysisk aktivitet som inte känns välkomnande för alla. Rörelse ska vara en källa till glädje och välbefinnande, inte stress och obehag. För att främja fysisk aktivitet och öka den psykiska hälsan behöver fler aktörer bidra till inkluderande miljöer. Dessutom behöver vi påverka förhållningssättet till rörelse, till att vara mer som ett flöde i vardagen, och inte något som ska presteras och bockas av, säger Lotta Lindblom, evenemangschef på Marathongruppen som arrangerar Vårruset och som tillsammans med Tjejzonen har släppt den nya rapporten.

Oro för att dömas för utseeendet

Bland unga kvinnor finns en rädsla över att dömas för sin kropp eller utseende som hindrar dem från att träna, 15 procent av de unga kvinnorna mellan 18–34 år upper det. Den rädslan eller oron minskar i takt med åldern. Bara 6 procent i åldern 35–49 svarar att de oroas över att bli dömda för sitt utseende under fysisk aktivitet, och i åldersgruppen 50–65 år är siffran 5 procent. 

Det framkommer också att ekonomi påverkar i vilken utsträckning man deltar i fysisk aktivitet – kvinnor med den lägsta inkomstgruppen deltar i fysiks aktivitet i genomsnitt 37 gånger färre per år jämfört med kvinnor med högre inkomster. Rapporten ger också konkreta förslag på hur det ska bli enklare för kvinnor att delta i fysisk aktivitet. Det framgår också att hälften av kvinnorna i undersökningen svarar att de förknippar fysisk aktivitet med glädje, och många känner också till att fysisk aktivitet kan påverka det psykiska måendet till det bättre. 

– I den här undersökningen ser vi att det som hindrar tjejer och kvinnor från att vara fysiskt aktiva i hög utsträckning är kopplat till strukturella samhällsutmaningar. Man svarar att tid, ork, ekonomi och obehag inför att bli bedömd för sitt utseende och sin prestation är avgörande faktorer som påverkar. Tjejer och kvinnor har helt enkelt inte samma förutsättningar att vara fysiskt aktiva och eftersom vi vet att fysisk aktivitet är en viktig komponent i en god psykisk hälsa får detta tyvärr effekter på flera plan. Vi behöver belysa den strukturella faktorn i detta och synliggöra vilka aktörer som kan bidra till förändring, säger Erika Steorn, generalsekreterare för Tjejzonen, i ett pressmeddelande.

Friskvårdstimme och riktade friskvårdsinsatser

Bland de förslag som presenteras i rapporten finns att arbetsgivare inom kvinnodominerade sektorer bör ”främja fysisk och psykisk hälsa genom friskvårdsbidrag, friskvårdstimme och andra typer av möjliggörande förmåner”. Även flexibla arbetstider och att ge anställda tillgång till fem eller andra former av träningsanläggningar som ligger nära arbetsplatsen för att på så sätt minska hinder och göra det tidsmässigt möjligt för anställda att hinna med att träna. Tjejzonen lyfter också att skiftarbetare kan behöva riktade friskvårdsinsatser då dessa ofta har än svårare att få in regelbunden träning. 

Andra förslag riktas till kommuner och skolor. Kommuner uppmanas att antingen göra det möjligt för grattis eller subventionerade möjligheter till fysisk aktivitet. Detta är särskilt viktigt i socioekonomiskt utsatta personer, enligt rapporten som uppmanar skolor att skapa en idrottsmiljö som är välkomnande för alla, och som inte leder till prestationshets, men också att se till att det finns mensskydd och att halltider fördelas på ett sätt som främjar tjejers och kvinnors träning.

Politiker och myndigheter uppmanas till att stödja forskning om kvinnors och flickors psykiska och fysiska hälsa, och aktörer som på olika sätt jobbar med fysisk aktivitet uppmanas att se över idrottsmiljön och ta ansvar för att den är inkluderande för kvinnor och flickor.

Flera kvinnor vittnar i rapporten om obehag i samband med att de har tränat: ”Öppet gym utan tjejavdelning. En man kom fram till mig och kommenterade min kropp” svarar en kvinna i åldersgruppen 18–34 år. En annan kvinna hänvisar till saker som hänt redan under skolidrotten som hinder från att träna som har följt henne: ”Den gymnastiklärare som mobbade oss tjejer under grundskolan äger det enda gym vi har på orten. Det känns väldigt olustigt att gå dit fast jag vet att jag behöver det”, säger en kvinna i åldersgruppen  50–64 år.