Regeringen spottar kvinnokollektivet rakt i ansiktet

I mellanstadiet var vi ett gäng tjejer som spelade handboll. Jag skulle kunna skriva en hel krönika om vad dessa tjejer och handbollen betytt för mig, men det får bli en annan gång. För nu behöver jag skriva en krönika om den ekonomiska ojämlikhet jag och mina kompisar levde i. Flera av oss växte upp med ensamstående mammor och kunde förenas i att vi hade dåligt med pengar, om än i olika grad. Vi visste smärtsamt väl att våra mammor slet som djur för att få ekonomin att gå ihop. Vi liksom de vände på varje krona för att få tillvaron att gå ihop. Jag var längst ner i den skalan. Jag hade inte mycket att erbjuda när det kom till kronor och ören. Nästan varje dag efter skolan gick vi hem till varandra innan handbollen. Ni kan ju fatta själva vilka otroliga mammor det här var som hade vidöppna dörrar för oss växande och idrottande tjejer som kom vrålhungriga, trots att ekonomin var minst sagt ansträngd.

Varje dag var i princip den andra lik, vi gick runt för att se vilken mamma som kunde ta emot oss för ett mellanmål. Det gjorde oss alla väl medvetna om varandras mammors ekonomiska situation. Vi visste exakt vilken insats de gjorde för att få livet att gå ihop, för att möta våra behov. Eftersom vi alla visste om att det här kostade på, var vi oerhört uppfinningsrika för att själva kunna bidra, eller i ärlighetens namn ”lyxa till det”, mellan varven. Vi krängde saker på loppisar, gick ut med grannarnas hundar, handlade åt någons mormor eller hjälpte till att panta någons burkar. Hade vi legat i kunde det betyda att helgens matcher kunde avslutas med en Big Mac. Det var sannerligen inte ofta, men vi var riktigt stolta när det väl hände. Det som vi däremot ofta kände, var vår tacksamhet till våra mammor.

Jag ska ärligt säga att det gör lite ont att tänka på det i dag. Inte bara för att vi barn hade stenkoll på vad allt kostade. Utan också för att vi verkligen var medvetna om att maten vi åt var en utgift i en redan ansträngd ekonomi. Jag känner den kamp våra mammor fick utstå. Dessa kvinnor som slet inom vården, slet för att ta hand om oss och fick kämpa hårt för att få ekonomin att gå ihop. Det gör ont att tänka på den oerhörda stress de utsattes för när inte ens mat på bordet var en enkel match. Men det som gör mig heligt förbannad är att det är på väg att bli betydligt värre i dag. I skrivande stund lanserades rapporten Barnfamiljers ekonomiska svårigheter 2025 som visar att var tredje ensamstående förälder med låg inkomst inte kan äta sig mätta. Detta i nutidens Sverige! Att handla mat i dag är dyrt för alla, men det här slår extremt hårt mot kvinnor.

Kvinnors disponibla inkomst är nästan 20 procent lägre än männens enligt Jämställdhetsmyndigheten. Sett till en hel livstid blir skillnaden 6,3 miljoner kronor! Kvinnor tjänar i genomsnitt 4 000 kr mindre än män i månaden. För första gången på många år har den tidigare (extremt långsamt) krympande klyftan mellan kvinnor och män börjat gå i motsatt riktning. 2022 hade män i åldern 20–64 år i genomsnitt 81 500 kronor mer i nettoinkomst än kvinnor. Det här betyder att kvinnor hade i genomsnitt nästan 6 800 kr mindre än män varje månad. Jämställdhetsmyndigheten menar att det här är ett mycket oroande trendbrott att utvecklingen för ekonomisk jämlikhet går åt fel håll. Och nu när livsmedelspriserna ökat med nästan 38 procent kommer det knappast bli bättre. 

Vad gör då regeringen åt det här? Jo, de fördelar våra ekonomiska resurser till männens favör och sätter sig bekvämt i knät på matjättarna. För regeringen är det inget problem att stora koncerner rånar hushållen i allmänhet och kvinnor i synnerhet. För är det en sak vi vet, så är det att ekonomiska kriser alltid slår hårdast mot kvinnor. Inte bara för den ekonomiska ojämställdheten, utan också för att kvinnor tar störst ansvar för hem och hushåll. Allra värst är det för pensionärer och ensamstående mammor. Det har alltså gått så långt att vi kan konstatera att stora delar av dessa grupper inte kan sätta näringsrik mat på bordet. Svaret från Jimmie Åkesson är att den som inte har råd får köpa billigare mat. Okej men vad ska de äta då? Bark? Ni får ursäkta språket men det är fan inte klokt! Att regeringen i det här läget inte bara sitter och killar matjättarna under hakan, utan dessutom tänker höja priset på medicin och ta bort det extra bostadsbidraget för barnfamiljer– detta samtidigt som de höjer stödet för ROT. Det är ju som att spotta hela kvinnokollektivet rakt i ansiktet. 

Helt ärligt, är det inte dags att sätta klackarna i backen på riktigt nu. Vi kvinnor betalar skatt som alla andra, vi bär upp välfärden. Men när pengarna ska fördelas ut, då försvinner kvinnornas intressen i ett enda svep och står kvar med nitlotten. Inte ens när det börjar bli svårt att ha råd med mat, tar regeringen vårt parti. Om det är något som borde få fart på en feministisk explosion så är det faktiskt det här. För även om de ökade priserna slår hårdast mot de kvinnor som redan har de tufft så drabbar de oss alla.  

Som barn saknade jag att någon tog strid för alla kvinnor och barn som var i samma situation som vi. Jag kände aldrig att någon på allvar såg orättvisan och hur den drabbade oss. Vi blev lämnade ensamma. Men den här gången kanske det är annorlunda. Inte bara för att det här drabbar alla och samtidigt blottar den grundläggande ekonomiska ojämlikheten. Utan för att någon äntligen tar ton. Det kunde nästan inte bli mer symboliskt än att Annika Morina lyckats dra igång en omfattande bojkott samtidigt som Nooshi Dadgostar tagit strid i politiken. Två kvinnor som vet vilka de pratar för och ställer sig upp och visar att de inte tänker vara tysta. 

För första gången på nästan 30 år känner jag att jag blir hörd. Hörd som det barn jag var, för det våra mammor fick kämpa för och för den kvinna jag är i dag. För den här striden är i allra högsta grad feministisk.