”Jag sneglar på tjejerna i gräset, tänker att de längtar efter ett härligt sommarlov och ser fram emot en spännande framtid. Och det slår mig att det är så människor så klart alltid har gjort. Genom krig, kriser och katastrofer, vi tar oss igenom det. Vi lever våra liv, ändå.”, skriver Jämställdhetsinstitutets grundare och vd Lina Stenberg.
Jag sitter i den ovanligt varma aprilsolen, ser mig runt över torget. Gymnasieungdomar, gissar jag, sitter i gräset. Deras ansikten, glada, sträcker sig mot ljuset. Som vårblommor som äntligen får se solen för första gången, hinner jag tänka.
Hinner jag tänka innan svindeln slår till. Hur kan de sitta där som om allt var som vanligt? Känner de inte, som jag, hur jorden skakar? Hur kan de inte, som jag, spjärna sig fast vid det som så snabbt försvinner från vår närhet.
Jag söker i minnet och kan inte erinra mig att världen gungat som den gör just nu. Och det går så rasande snabbt, jag hänger inte med.
Var ska man ens börja? Med Donald Trump som i rask takt gör världen mer osäker? Med Trump, som kanske eller kanske inte lierar sig med Vladimir Putin, som utan särskilt stort motstånd bryter allt mer mot den amerikanska konstitutionen för var dag som går. Som förvandlar USA från världens viktigaste demokrati till något annat. Som inte bara har ändrat världsordningen till det sämre, med minskat stöd till Ukraina och med hot om att ta över Grönland. Nu senast har han ”uppmanat” europeiska företag att ta bort mångfalds- och jämlikhetsplaner, något Ericsson snabbt nappade på.
Vart är allt detta ens på väg? Jag ryser vid tanken.
Och på närmare håll driver SD-regeringen människofientliga förändringar slag i slag. Som lagförslaget i veckan att klubba den högst orättssäkra lagstiftningen om ”bristande vandel”. Nu ska personer med uppehållstillstånd kunna utvisas på lösa grunder om ”störande beteenden” eller ”dålig regelefterlevnad”.
Eller förslagen om bidragstak, som kommer göra de allra fattigaste ännu fattigare, liksom förslagen om återvandring och anmälningsplikt.
Men vi hinner knappt reagera, för precis som med USA:s nuvarande ledning formligen haglar de destruktiva politiska förändringarna över oss.
Och samtidigt som alla dessa odemokratiska och destruktiva politiska beslut tas, ignoreras de mest akuta problem som världen står inför. Klimatkrisen, som är vår tids stora ödesfråga, kallas woke och de växande antalet flyktingarna, de är inte den rika världens problem.
Och jag kan inte låta bli att drömma mig tillbaka till en tid när vi var stora massor som demonstrerade mot USA:s invasion i Irak. När gräsrotsvänstern mobiliserades mot globalismens negativa konsekvenser. När organisationen Attac krävde en särskild skatt för internationella transaktioner och när det folkliga stödet för internationell solidaritet var stor. Vi var säkra på att världen skulle bli bättre då. Det fanns ett hopp.
Men kanske, tänker jag, har jag bara varit privilegierad. Jag har växt upp i ett av världens tryggaste länder. Har bara sett krig och folkmord på film, har aldrig behövt uppleva förtryck eller egentlig rädsla. Kanske skakar jorden därför särskilt mycket för sådana som mig just nu.
Och kanske är det bara något att vänja sig vid, som allt annat i livet, tänker jag. Kanske blir det nya normala trots allt ok, när jag kommit över den värsta chocken.
Några tonårstjejer sätter sig nära mig, och avbryter mina funderingar. Det var ett prov igår, hur gick det egentligen? Och det där sminket ifrån, var köper man det? De skrattar och byter samtalsämne, lite tystare nu, och allt känns plötsligt som vanligt, trots allt.
Jag sneglar på tjejerna i gräset, tänker att de längtar efter ett härligt sommarlov och ser fram emot en spännande framtid. Och det slår mig att det är så människor så klart alltid har gjort. Genom krig, kriser och katastrofer, vi tar oss igenom det. Vi lever våra liv, ändå. Vi hittar våra glädjeämnen i mörkret, sådant som gör att vi orkar.
Men det innebar – så klart – inte att vi ger upp mot det hemska som sker. Nej, tänker jag, vi måste ha örat mot marken och vi måste protestera, men också gå på som vanligt.
I en annan tid uttalade Joe Hill de bevingade orden ”sörj inte, organisera er”. Och jag tänker att uppmaningen kanske aldrig har varit viktigare. Justerat till 2025 års utmaning: bli inte uppgiven – bli arg.
Men tillåt dig också, mellan varven, att vara glad, nöjd och förväntansfull. Annars orkar vi faktiskt inte.
