I förra veckan medverkade Svenska Freds- och Skiljedomstolens ordförande Kerstin Bergeå i SVT:s utfrågningsprogram 30 Minuter, där Anders Holmberg i sedvanlig ordning ställde en rad förhörsliknande frågor. Filip Hallbäck anser att Bergeå förtjänar beröm i en tid då militariseringen har normaliserats till den grad att alla som ifrågasätter dem riskerar att förlöjligas eller förminskas.
Rysslands invasionskrig i Ukraina (som pågått i tre år) har inneburit det allvarligaste säkerhetspolitiska läget i Europa sedan andra världskriget men nu går händelseutvecklingen i ett nytt skede: Donald Trump omvaldes till president för en andra mandatperiod och på grund av hans nyckfulla ledarskap kan Natos medlemsländer i Europa inte lita på USA.
EU-kommissionen ämnar därför öka sina militära försvarsutgifter med 800 miljarder euro. Sveriges regering avser att öka sin försvarsbudget med 300 miljarder kronor genom lånefinansiering. Men inte bara det. I början av mars meddelade Frankrikes president Emmanuel Macron att han öppnade för diskussion med Nato-allierade om att utplacera franska kärnvapen längs den tyska gränsen för att ”skydda Europa”, något som vare sig Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson inte tycks finna anmärkningsvärt.
De ökade spänningarna och motsättningarna i de internationella relationerna, där samtliga inblandade agerar och reagerar på varandras utspel och handlingar, ställer saker och ting på sin spets. Holmberg ställer därför frågan till Bergeå om hennes syn på denna kapprustning, liksom huruvida krig går att undvika med hjälp av fredliga medel.
Under en halvtimme försöker Bergeå att förklara den grundläggande skillnaden på krig och underliggande konflikter, för att därigenom problematisera militariseringen genom att påpeka dess begränsningar. Krig är alltid symptom på underliggande konflikter, och militära medel i sig kan aldrig skapa hållbar fred och trygghet så länge olösta säkerhetspolitiska konflikter kvarstår i bakgrunden. Det är här som komplexiteten i konfliktdynamiken vilar, och om man inte förstår det, kan man aldrig påbörja förebyggande insatser som kräver långt mer mod och intelligens än vad militariseringen kan erbjuda. Viktigt att också nämna är att det alltid finns starka ekonomiska intressen som driver på våldsspiraler och att dubbelmoral sätter stora avtryck i systemet. Som ett illustrativt exempel nämner Bergeå att Europa å ena sidan exporterar vapen till Ukraina, å andra sidan finansierar man samtidigt Rysslands krigskassa genom inköp av rysk gas och olja.
Jag tycker att Bergeå förtjänar en eloge, därför att hon vågar utsätta sig för den här typen av grillning. I spåren av det svenska Natomedlemskapet har militarismen normaliserats till den grad att stora delar av det svenska medielandskapet närmast präglas av analfabetism när det gäller fredskunskap och konfliktanalyser. Efter programmet har Bergeå delvis förlöjligats och förminskats av kolumnister, ledarskribenter och åsiktsproducenter, nu senast av Karin Pihl från Expressen vars artikel inget annat än hemfaller åt det militärindustriella komplexets retorik och ärenden.
Det finns bara ett syfte med att dra ut citat (”att vända på vägskyltar”) ur sitt sammanhang som Pihl gör och det handlar om att försöka eliminera meningsmotståndare metaforiskt. Nästa gång som Bergeå medverkar i ett panelsamtal, debatt eller dylikt, hoppas man att åhörarna ska associera henne med den mediala förvrängningen av hennes ord och tänka: ”Öh, var det inte hon som tyckte att man skulle vända på vägskyltar för att lura ryssarna, hon är ju fan helt jävla blåst”. Det är denna förvridna bild som traditionella medier försöker att förmedla för att undanröja röster som de ogillar, och kvinnor är betydligt värre utsatta än män. Det är inte ens ett försök att förstå vad Bergeå försökte få sagt.
Jag är dock övertygad om att det finns en poäng med den intellektuella ohederligheten, och det handlar om upprepning av premissen att militarismen är en välsignelse åt folket och alla som ifrågasätter den går fiendens ärenden. I Sverige har man investerat så pass enormt mycket prestige i Natomedlemskapet, DCA-avtalet och omfattande militär upprustning att man kraftigt tonar ner vilka eftergifter denna utveckling egentligen inneburit. Men utan de traditionella mediernas ensidiga, hårt vinklade och okritiska bevakning av militariseringen i Sverige skulle denna prestigebundna politik framstå som ett pinsamt misslyckande.
