Hbtqi-personer som utsätts för våld i nära relation har ofta svårt att söka och få hjälp. De hamnar därför ofta utanför samhällets skyddsnät. Det framgår i en kartläggning som Jämställdhetsmyndigheten har utfört på uppdrag av regeringen.
Hbtqi-personer som är utsatta för våld i nära relation har ofta tidigare drabbats av diskriminering från majoritetssamhället vilket gör det särskilt svårt för dem att söka hjälp. Det framkommer i den nya kartläggningen av hbtqi-personers utsatthet och risk för utsatthet för våld i nära relationer som Jämställdhetsmyndigheten har genomfört på uppdrag av regeringen, och som presenterades i måndags.
– Många hbtqi-personer har erfarenheter av diskriminering eller ett lågt förtroende för samhällets stödinsatser. De upplever att det är oklart om stöd vid våld i nära relationer även innefattar dem. En del som intervjuats har haft svårt att se sig som våldsutsatta och känner skam och skuld, vilket blir ett hinder för att söka stöd. En del drar sig också för att berätta, för att inte deras minoritetsgrupp ska riskera att påverkas negativt, säger Johanna Larsson, utredare på Jämställdhetsmyndigheten.
Dubbel lojalitet försvårar
Journalisten Anna-Maria Sörberg har gjort en intervjustudie som ingår i kartläggningen. Flera av de personerna som har intervjuats ger uttryck för att våldsutsattheten kompliceras av att personen samtidigt har en känsla av utanförskap i ett heterosexuellt majoritetssamhälle, samt en känsla av lojalitet med sin förövare eftersom båda tillhör en minoritet. ”Alla de förnedrande stunder på gatan i möten med människor som använt glåpord efter oss. De var också en del av mig. Denna nästan dubbla lojalitet innebar att det kändes som om jag måste försvara min förövare.”, säger en av personerna till Sörberg.
En annan svårighet som de intervjuade personerna identifierade var synen på våld som enbart fysiskt och att våld är så starkt kopplat till att förövare är en heterosexuell man. Som hbtqi-person är det därför lätt så att man tror att detta inte kan drabba en själv. ”Många av de människor jag hängde med hade tidigare levt med cis-killar eller män och har många insikter och samtal om det våld och sexuella övergrepp de upplevt. Men nu när vi var i en queer värld förmodades vi ha gjort upp om alla normer.”, säger en annan person i kartläggningen som också visar att det bland de intervjuade finns en utbredd oro för att inte bli trodd.
– Det finns genomgående en rädsla hos de jag intervjuat för att inte bli trodd, inte vilja eller våga söka hjälp och en föreställning om att våld måste vara fysiskt om det ska givet ingå i definitionen av våld. Samtidigt klarar man inte att bryta sig loss på egen hand, säger Anna-Maria Sörberg som har bevakat frågor om sexualitet, kön, könsidentitet och, det hon beskriver som annorlundaskap, under 20 års tid.
Nya angreppssätt
Hon förklarar att det under den här tiden har uppmärksammats att våld i hbtqi-relationer förekommer i lika hög utsträckning som i heterosexuella relationer.
– Mäns våld mot kvinnor är ett stort och globalt problem. Att titta på hur hbtqi-personer drabbas är inte ett tillägg till detta fält som jag ser det. Snarare finns det anledning att ta hjälp av de erfarenheter som kvinnor, män och alla andra som tillhör någon av bokstäverna i ett brokigt hbtqi-sammanhang för att göra kopplingar mellan olika utsattheter för att nå nya insikter och angreppssätt, säger Anna-Maria Sörberg.
Utredaren Johanna Larsson håller med om att fler former av våld i nära relation behöver uppmärksammas och menar att aktörer som arbetar mot mäns våld mot kvinnor måste ta detta i beaktande i högre utsträckning:
– Vi behöver fortsätta att synliggöra komplexiteten i våldsfrågorna och göra särskilda ansträngningar för att de grupper som faller utanför en normativ bild av våld ska få sina rättigheter tillgodosedda.
