Högerregeringar runt om i världen har satt i system att attackera mångfald och jämlikhet för att avleda uppmärksamheten från de skadliga effekterna av deras politiska projekt. De vill hellre ta kulturdebatten än sakdebatten, skriver Hanna Gedin, EU-parlamentariker för Vänsterpartiet.
Donald Trumps angrepp på kvinnor, transpersoner och homosexuella är allvarligt för att det konkret inskränker många människors liv och frihet. Men det syftar också till att allmänheten inte ska märka att arbetarklassens ekonomiska villkor och rättigheter tas ifrån dem i rasande fart. Trump vill inte prata om att aktiebörsen just nu genomgår sina svartaste dagar sedan finanskrisen 2008 och i förlängningen kan kosta folk både jobb och hem. Han vill inte heller prata om att fredsförhandlingarna med Rysslands diktator Vladimir Putin har strandat. Trump vet också om att massuppsägningarna av amerikansk myndighetspersonal är svåra att sälja till allmänheten om han förhåller sig till verkligheten.
Som exempel är den pågående nedläggningen av USA:s utbildningsdepartement direkt illa omtyckt av väljarna. Just därför väljer man att beskriva projektet som att det har att göra med att mångfaldsarbetet har gått för långt, att utbildningsdepartementet måste sluta pådyvla wokeism till lokala skolor, elever och föräldrar. Trump tar hellre kulturdebatten än sakdebatten.
Detsamma gäller USAID, där en opinionsundersökning visar att endast 33 procent vill att anslagen till biståndsmyndigheten ska frysas. För att förklara varför regeringen slaktar myndighetens budget använder man sig därför av mångfald som syndabock, med hånande kommentarer om biståndsprojekt som förbättrar människors jämlika tillgång till samhällsservice i några av världens fattigaste länder.
Trumps väljare tror sig ha fått ett mellanfinger upp till den liberala eliten, men det verkliga kvittot är handelskrig, deportationer och massiva skattesänkningar för de allra, allra rikaste. Demokratin drabbas när politiska beslut som påverkar alla fattas för att gynna en liten elit. Ännu värre blir det när beslutsfattarna letar syndabockar istället för att förklara sakpolitiken.
Som så ofta, det som en gång nått USA når till sist även Sverige. Som när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson rasade över att dragqueens läser barnsagor på bibliotek. Eller som i Bollnäs, där SD stoppade elever från folkhögskolan från att sjunga för regionfullmäktige i Gävleborg eftersom Luciatåget inte var tillräckligt ”traditionellt”.
Just därför kom nyheten om att det svenska jätteföretaget Ericsson slutar med sitt mångfaldsarbete som ett slag i magen. I ett brev uppmanade Donald Trump europeiska företagare att ta bort riktlinjer om mångfald, rättvisa och inkludering om man ska få göra affärer med USA. Vips så har alla referenser om ”mångfald” och ”inkludering” raderats ur bolagets årsredovisning. Det är faktiskt skamligt, Ericsson.
Att skapa ett samhällsklimat som misstänkliggör människor på grund av kön, sexuell läggning eller bakgrund är farligt. Att dragqueens läser barnsagor är inte farligt.
Ett Sverige som river upp yttrandefriheten för de som saknar medborgarskap är farligt. Ett Luciatåg utan stalledräng är inte farligt.
Att vika sig för maktfullkomliga despoter är farligt. Det är riktigt farligt.
I mitt Sverige tar vi frågan om mångfald och jämlikhet på allvar. Vi ser igenom högerns rökridåer. Vi ska inte acceptera när någon försöker så split mellan grupper som egentligen delar samma mål. Vi ska ha en fackföreningsrörelse som kämpar för jämlika villkor på arbetsmarknaden och ett näringsliv som förstår värdet av mångfald. Det tjänar alla på.
