Två olika gynekologer jag träffade sade båda samma sak – den enda lösningen var att operera bort livmodern. Som 31-årig kvinna utan barn var det en chockerande och oroande diagnos, jag visste knappt vad myom var. Men det som skrämde mig mest var den bristfälliga informationen och det bemötande jag fick från vården, skriver folkhälsovetaren Romana Furtado.
I september 2023 fick jag av en slump veta att jag hade flera myom i livmodern. Jag hade besökt gynekologen på grund av ovanliga mellanblödningar och fick reda på att jag hade tre till fyra myom. Detta kunde påverka mina chanser att få barn, och den enda lösning som gynekologen presenterade för mig var att ta bort hela livmodern.
”Gå inte hem och oroa dig över detta nu!” sade gynekologen. Jag var i chock. Fanns det verkligen ingen annan lösning? Jag var över 30 år och ville kunna få barn i framtiden. Jag började koppla mina symptom till myomen och insåg att detta var ett större problem än vad gynekologen hade beskrivit, men att bli tvingad till ett så drastiskt ingrepp utan att få höra om några alternativ kändes både orimligt och skrämmande.
I januari 2024 besökte jag en annan klinik i hopp om att få mer information, men där fick jag återigen höra att det enda alternativet var att ta bort livmodern. Vid den tiden hade jag tre myom – ett på 5 centimeter och två på 4 centimeter. Jag beskrev mina besvär som tryck och smärta i nedre delen av magen, men gynekologen svarade att myom inte orsakar smärta, och att det jag kände var nog smärta vid ägglossning.
”Naproxen borde nog hjälpa mot smärtan”, sade gynekologen.
Jag lämnade besöket med en känsla av hopplöshet. Hur skulle jag leva med detta? Behöver jag ändra min kost? Träna mer? Två olika gynekologer sa samma sak, och det verkade inte finnas något rimligt alternativ än att leva med smärtan. Med tiden blev min mage allt mer svullen, särskilt vid ägglossning och mens. Jag levde i ständig smärta, fick riklig mens, hade lågt blodvärde, högt blodtryck, smärta vid samlag och var ofta förstoppad. Mina kläder slutade passa, och jag fick ständigt frågor om jag var gravid. Allt detta började påverka min psykiska hälsa.
Det var då jag började undersöka ämnet mer och insåg snabbt att flera europeiska länder erbjuder ingrepp där man tar bort myom utan att ta bort livmodern. Jag började undra varför det finns alternativa lösningar i så många länder, medan Sverige verkar inte göra det. Jag bokade en ny tid hos kvinnokliniken och denna gång säkerställer jag att det skulle vara en kvinnlig gynekolog.
I juni 2024, vid mitt tredje försök att få hjälp, träffade jag en gynekolog som faktiskt lyssnade på mig. Kanske var det för att jag nu stod på mig mer, men framför allt för att jag äntligen mötte någon som tog mina besvär på allvar. Denna gång bad jag uttryckligen om att få träffa en specialist och insisterade på att jag visste att det fanns andra alternativ. Hon tog mina omfattande symtom på allvar och skickade en remiss till specialisterna på Sahlgrenska sjukhuset. Vid det här laget hade mina myom vuxit till mellan 5 och 7 centimeter.
I september 2024 fick jag äntligen veta av en specialist att det fanns en annan lösning: en operation där de kunde ta bort myomen men bevara livmodern. Vid den tiden hade mina myom nästan dubblats i storlek och mitt mående var mycket dåligt. ”Jag förstår och ser att du har det jobbigt”, sade den kvinnliga specialisten, och med de orden kände jag en stor lättnad, jag var äntligen hörd.
Den 19 december 2024 var det dags för operation, och jag skulle äntligen bli av med myomen. De hade vuxit till 11 centimeter (den största), två var 7 centimeter och en annan hade börjat växa till 4 centimeter, plus flera små. På grund av myomens storlek behövde jag genomgå ett kejsarsnitt (buksnitt) istället för en titthålsoperation, där de med små verktyg hade kunnat ta bort myomen genom två hål i magen.
Jag är nu under läkning och känner tacksamhet för den vård jag slutligen fick, men jag kan inte släppa tanken på vad som hade hänt om jag inte fortsatt söka hjälp. Hade jag fått ett annat ingrepp om den första gynekologen hade tagit mig på allvar? Och tänk om jag hade gått med på att ta bort min livmoder? Mest av allt kan jag inte släppa tanken på hur många kvinnor som får höra att de måste ta bort sin livmoder utan att få veta att det finns andra alternativ. Hur många får aldrig en annan bedömning? Och hur många går faktiskt med på att ta bort sin livmoder?
Det är dags att börja ta kvinnors reproduktiva hälsa på allvar. Myom beskrivs som en av de vanligaste gynekologiska åkommorna. Enligt statistik lever en av tio kvinnor med besvär orsakade av myom. Ändå upplever många kvinnor att de inte tas på allvar när de söker vård. Det saknas kunskap, och det saknas lyhördhet.
Hysterektomi (borttagning av livmodern) kan vara en bra lösning för vissa, men det får inte vara den enda lösningen som erbjuds per automatik. Det finns alternativa behandlingar som ”mikrovågsbehandling”, där myomen bränns bort med hjälp av en tunn nål, eller embolisering, en metod där blodtillförseln till myomet fryses för att hindra den från att växa. I första hand bör alternativ som hormonbehandling eller läkemedel som till exempel Ryeqo övervägas. Bedömningen om operation ska alltid göras av en specialist, och valet mellan titthålsoperation eller kirurgi med snitt i magen beror på myomens läge och storlek.
Kvinnor har rätt till korrekt information om sina behandlingsalternativ, de har rätt att bli lyssnade på och, framförallt, de har rätt att välja. Forskning visar att kvinnors livskvalitet, sexuella och sociala funktioner ofta förbättras efter en hysterektomi. Men för mig representerar detta en begränsad syn på kvinnors upplevelser och den vård de erbjuds. Vi behöver en mer jämlik och evidensbaserad kvinnosjukvård, där patientens röst väger tungt. Forskarna måste svara på frågan: Vad hade kvinnan valt om fler alternativ än livmodersborttagning hade presenterats?
Vården i dag speglar en struktur där kvinnors symtom och upplevelser ofta bagatelliseras. Det handlar om kvinnors fertilitet och kroppsliga autonomi, som tas ifrån dem utan att alla möjligheter har utretts. Detta gäller inte bara för myom – utan även för endometrios, PCOS, klimakteriebesvär och andra kvinnosjukdomar. Allt för ofta tvingas kvinnor kämpa i flera år för att få en diagnos, rätt behandling och, till slut, genomgå större ingrepp än vad som hade varit nödvändigt om de hade fått hjälp från början.
Det är dags för förändring! Det är dags att sätta kvinnors hälsa i fokus – inte som en eftertanke. Vi behöver mer forskning, bättre utbildning för vårdpersonal och en större lyhördhet för kvinnors upplevelser. Vi måste se till att framtidens vård inte lämnar kvinnor i ovisshet och utsatthet, utan ger dem den kunskap och behandling de har rätt till.
Länge bar jag skulden och kände att jag borde ha kämpat hårdare. Men ingen ska behöva kämpa så för att få rätt vård. Att jag till slut fick hjälp var en lycklig slump – men vård ska inte handla om tur. Det ska vara en självklarhet och en trygghet.
