Vi vill att våra äldre som har gått igenom folkmord, krig eller flykt ska få vila under sina senare år. Dådet mot judar på Bondi Beach under channukah i söndags såg till att en överlevare av Förintelsen aldrig fick den möjligheten. Det är oförlåtligt, skriver författaren och journalisten Bilan Osman.
Allt med massakern på Bondi Beach är sådär fruktansvärt så att det inte ens går att formulera sig ordentligt. En tioåring! Inte mycket äldre än mitt eget barn, vad gjorde detta barn annat än att fira samma channukah som så många jag älskar gjorde på samma dag, men på en annan plats.
Och Ahmed al-Ahmed. Finaste Ahmed. Han som enligt senaste uppgifterna kanske förlorar sin vänstra arm eftersom han riskerade sitt eget liv för att rädda andra trots en samtid där hans identitet konstant ifrågasätts – han är inte bara muslim, utan dessutom en brun man.
Varje liv som är borta förtjänar ett eget sorgebrev.
Men jag kan inte sluta tänka på en uppgift som förekommit i medier, att ett av offren, Alexander Kleytman, överlevde Förintelsen. Det finns inga ord för att beskriva känslan av att vi vill se våra äldre som gått igenom alla typer av trauman, må det vara folkmord, krig eller flykt bara på senare år få vila.
Få låta dem få andas ut, få leva för att se en ny generation göra det bättre för dem.
En överlevare av Förintelsen fick aldrig den möjligheten. Det är en person som tvingades växa upp i det oförlåtliga våldet och dog i det oförlåtliga våldet.
Det är oförlåtligt. Det går inte att gå vidare efter den uppgiften.
Jag tänker på att överlevarens sista tid på jordelivet blev ett där minoriteter konstants ställs mot varandra medan majoritetssamhället går vidare.
Kanske är det en påminnelse till oss som fortfarande lever att våra barnbarn inte ska behöva begrava även oss i en fascistisk tid. Och att vi måste göra vårt absolut yttersta för att se till att slagordet ”Aldrig igen” faktiskt är på riktigt.
Vi har inte råd längre, antifascistisk organisering måste ske nu eller aldrig.
