Stina Oscarson praktiserade vad hon förespråkade

Under långfredagen avled Stina Oscarson i sviterna av anorexia nervosa och blev bara 49 år gammal. Tyvärr var beskedet inte oväntat, med tanke på hennes kraftigt försämrade hälsotillstånd de sista åren av hennes liv – men det gör givetvis inte sorgen mindre. När nyheten om hennes bortgång uppdagades, blev det så tydligt – av reaktionerna att döma – att många minns henne som en udda men självständig person i offentlighetens ljus som väckte så blandade känslor – ömsom uppskattande, ömsom negativa. 

Jag tillhör dem som anser att man kan både hylla en person och samtidigt vara djupt kritisk till personens ageranden (den kritiken kan med fördel vara uttalad och tydlig). Det är inte en enkel balansgång alla gånger, men då gäller det att försöka vidmakthålla diskussionen på en strukturell nivå. Jag har svårt för det här ”antingen-eller”-förhållningssättet, eftersom jag tror att vi som människor är mer komplexa än så. Under livets gång förmår de allra flesta av oss – på gott och ont – att förändras.

Samhällsdebattör djupt engagerad för fred

Gällande Stina Oscarson behöver man nog därför vara uttrycklig i sin utgångspunkt om man ämnar tala om henne. Vilken Stina Oscarson är det man tänker på, när man nämner hennes namn? Talar man om den uppburna kulturpersonligheten som var öppen med sin ödesdigra sjukdom och som bar oroväckande yttre vittnesbörd om detta? Talar man om regissören och dramatikern Oscarson? Om hennes tongivande betydelse för det svenska teaterlivet, däribland i egenskap som teaterchef på Orionteatern 2004–2011 och chef för Radioteatern 2011–2014, liksom henne insatser inom kulturdebatten, till exempel Skuggutredningen från 2008? 

Talar man om samhällsdebattören Oscarson, som var djupt engagerad i fredsfrågan och bland annat tog initiativ till Natoutredningen tillsammans med Lars Ingelstam och Pierre Schori? Som ideologiskt betecknade sig själv som en ”tvivlande humanist” som omprövade sina ställningstaganden och gick från att försvara idén om kulturens finansiering med offentliga medel till att uttrycka skepsis mot detsamma? Som enligt egen utsago slutade tro på politiken och började tro på människan (eller åtminstone inte att alla frågor lämpar sig för politiken att lösa)?

”Provokatören” Oscarson

Talar man om ”provokatören” Oscarson vars aktivism gjorde många antirasister och antifascister – och inte minst de grupper som drabbats av rasism och fascistiskt våld – besvikna och förbannade? Som modererade ett podiesamtal på Hornstull bibliotek om demokrati där en av deltagarna var en representant för nazistiska Nordisk Ungdom? Som för Svenska Dagbladets räkning gjorde en intervju-serie med ”kontroversiella” röster och samtalade med högerextrema profiler som Chang Frick och Katerina Janouch? Som taktikröstade på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2022, i syfte att ”synliggöra partiets dolda makt” och som menade att idéerna i Tidöavtalet – som hon ansåg vara den ”sämsta tänkbara konstruktion” – härrör från SD.

Jag skulle vilja tala om den Stina Oscarson som – tillsammans med Navid Modiri – kom att bli en symbol för den så kallade ”samtalsaktivismen” under 2010-talet. Men innan jag gör det, vill jag dela med mig ett minne. Den enda gång jag träffade henne var på Kafé Station i Umeå under 2016, där hon i folkbildningens tjänst höll en kvällsföreläsning om det djupt problematiska med Sveriges gradvisa närmande till Nato, manifesterat i värdlandsavtalet Aurora 17. Dessvärre kunde jag inte samtala med henne efteråt som jag önskat, eftersom hon hade ont i halsen under sitt föredrag och behövde vila rösten efteråt. 

Intellektuell stringens, analytisk skärpa

Men jag minns hur hon med en sådan intellektuell stringens, analytisk skärpa och genuin övertygelse förklarade om diplomatins betydelse, liksom vikten av gemensam säkerhet i ett geopolitiskt läge där spänningarna runt Östersjön ökade. För henne var dialog grunden för all konfliktlösning – alltifrån på individuell nivå till de globala stormaktskonflikterna. Hennes pacifistiska grundsyn kom från principen om ickevåld och Mahatma Gandhis filosofi ”Var den förändring du vill se och agera utifrån det?” 

Hon var trogen sina ideal och praktiserade vad hon förespråkade, vilket på sätt och vis hedrade henne. Jag kan tycka att det nästan är betydligt värre när man förespråkar militär kapprustning, men inte själv är beredd att bege sig mot stridsfältet. I det avseendet var inte Oscarson någon hycklare, utan försökte föregå med gott exempel. Som Johan Hilton skrev, trodde hon på det demokratiska samtalet – kritik, argument, debatter – och tog hon sin uppgift i offentlighet på största allvar som om livet hängde på det.

Gillade inte kallas ”samtalsaktivist”

Däremot var hon inte alls förtjust i stämpeln som ”samtalsaktivist”, för att återgå till detta ämne. I en intervju från februari 2022 sade hon: ”Samtalsaktivism är för mig ett fullkomligt missledande begrepp. Som riskerar att urholka samtalets värde. Och kunskapen om vad ett samtal är. Det är lite som när man säger att man ska bomba fram fred. Vilket sällan går. Och om ett samtal ska vara möjligt krävs en ärlig vilja till möte. Att förstå den andre. Att man själv är beredd att ompröva sina tankar.”

Jag har lyssnat på flera podcasts och intervjuprogram, där hon medverkade. Jag måste erkänna att jag imponeras av hur skicklig hon var på att argumentera för sina ståndpunkter och hade en enastående förmåga att formulera komplexa idéer på ett lättbegripligt sätt. Med en lugn eftertänksamhet framstod hon som både lyssnande och tydlig gentemot sin samtalspartner, vilket gjorde hennes argumentation mer dialogisk, nyanserad och förtroendeingivande. Möjligen gjorde hennes teaterbakgrund att hon hade en vältränad känsla för språk och publikkontakt, vilket stärkte hennes närvaro i samtal.

Ifrågasattes för det hon ville främja

Emellertid drabbades hon av ett slags intellektuell blindhet inför sin tro på samtalens omvälvande kraft, som ibland kunde te sig på gränsen till fundamentalistisk. Hon utgick från sina intentioner, men underskattade signaleffekterna och tycktes få allt svårare att känna av stämningar. Även om hennes förhållningssätt bottnade i humanistiska värderingar (att alla människor går att nå genom dialog och att förståelse är en väg till förändring) kunde hennes samtal med högerextrema röster – vars retorik bygger på avhumanisering – legitimeras snarare än förändras och därigenom riskera gränsförskjutningar av vad som anses acceptabelt i det offentliga rummet, liksom positionsförflyttningar för högerextrema rörelser. 

Det finns något tragiskt, nästan existentiellt i det: en person som så innerligt trodde på samtalets kraft och öppenhet till slut hamnade i en position där hon själv blev ifrågasatt för just det hon ville främja. Hennes ideal om att lyssna på ”alla röster” krockade med en verklighet som kräver en medvetenhet om hur budskap tas emot, tolkas och förstärks i olika mediala ekosystem. Framför allt de sista åren av hennes liv blev hon alltmer fastlåst i att försvara sin egen position snarare än att fortsätta den öppna prövande hållning som tidigare kännetecknade henne. 

Samtala utan att ge legitimitet

Kanske blir Oscarson – i egenskap som representant för 2010-talets ”samtalsaktivism” (ett begrepp hon som sagt avskydde, men som är kontextuellt avhängig) – föremål för akademiska texter, exempelvis inom etik, retorik, medievetenskap eller demokratiutveckling. Hennes liv erbjuder trots allt en konkret, mänsklig berättelse om vad som händer när samtalets gränser beprövas i praktiken. Där finns ett spänningsfält mellan individens avsikter och ansvar kontra samhällets mångfacetterade respons. Där finns frågor om samtalets möjligheter och begränsningar som exempelvis: Finns det kontexter i vilka man kan samtala utan att ge legitimitet? Vad är skillnaden mellan att förstå och att normalisera? Vad händer när man inte erkänner maktasymmetrier eller det politiska sammanhang man befinner sig i? 

Och kanske framför allt väcks diskussionsfrågor om relationen till meningsmotståndare. Vilka villkor och omständigheter krävs för att samtal ska kunna möjliggöras? När riskerar det att gå från dialog till medlöperi eller normalisering? Hur skiljer sig strategier för samtal mellan individer och i offentligheten? Vilken roll spelar makt i samtalen – vem bjuds in, vem får tala och vem tolkas som ”rimlig”?

Med detta sagt är detta endast en sida hos Oscarson som den mångsysslare hon var och jag hoppas att hon får vila i frid. Ingen ska behöva dö i den hemska sjukdom som anorexia innebär och som påverkar en extremt mycket, både fysiskt och mentalt.