”I Sverige ligger vår naivitet i att politiken agerar i mandatperioder och tävlar om att vara den med hårdast retorik. Det är ett fatalt misslyckande som har haft ett enormt högt pris. Jag tror att vi måste tänka om, ta ett helhetsgrepp och agera med förnuft. När barn mördar barn är vi i ett nödläge, då krävs det att vi samarbetar.” Det skriver Maj Karlsson, riksdagsledamot för Vänsterpartiet.
Jag öppnar Evin Cetins och Jens Liljestrands nya bok Barnsoldater – så kidnappar gängen vår framtid samma dag som tre personer blivit mördade i Uppsala. En av dem bara 15 år gammal. Aiham Ahmad, ett barn vars liv just hade börjat. Han hade precis fått sitt första jobb och skulle den här dagen gå till frisören för att klippa sig inför kommande valborgsfirande. Men han kom aldrig hem. Det gjorde inte heller 16-åriga Omar Jibril. Han som just börjat övningsköra och träna på gym. De blev ytterligare två av alla offer, två av alla barn som mördats i Sverige. Att läsa om detta fruktansvärda dåd samtidigt som jag läser Cetins och Liljestrands bok, som skildrar hur unga lockas in i kriminalitet, utlöser en känslomässig explosion inom mig. Jag möts av bilden av förövare och offer på en och samma gång. En mardrömsbild av en samhällsutveckling som politiken inte klarat av att hantera. Som tar ifrån föräldrar sina barn och skolungdomar sina klasskompisar. Hur kunde vi hamna här?
Följande dagar fortsätter jag läsa boken och dess nakna och smärtsamma skildring av barns liv i och väg in i den kriminella världen. Barn som är marionetter i den grova organiserade brottsligheten och som sitter i klorna på nätverkens övermän. Cheferna som påfallande sällan står i fokus eftersom de gömmer sig bakom de unga mördarna. De mördande barnen. De som inte gör smutsgörat själva utan lämnar det till dem samhället inte lyckas skydda. Jag får nästan svårt att andas.
Jag läser om det vi vet men ingen på allvar pratar om. I politikens tävlan att visa musklerna vänder man ryggen åt orsakerna. De gemensamma nämnarna för de barn som dras in i kriminaliteten. Att de lever i fattigdom, att nästan samtliga barn som utfört dåd har upplevt våld i hemmet eller själva blivit utsatta, att de har tydliga tecken på NPF-diagnoser, misslyckad skolgång, ingen meningsfull fritid, totalt becksvart framtidstro. Och drogerna, de som är själva centrat för hela skiten. Att vi under årtionden låtit vissa delar av samhället lämnats efter.
Evin Cetins och Jens Linjestrands bok har sorgligt nog mycket att lära oss. Det har också Karwan Shwani Farajs program i Uppdrag granskning, om gängens intåg i våra skolor. I allt det som vi till viss del redan vet finns det blinda fläckar. Om vi inte ser dem nu så är vi riktigt illa ute. Evin Cetin beskriver nästan lite för talande att de kriminella nätverken ändrar strategier i samma takt som Gunnar Strömmer håller presskonferenser. Likt riktigt skickliga entreprenörer ändrar de arbetssätt efter de förändrade förutsättningarna. Den nya marknaden. Förortens barn blev lätta byten eftersom politiken lagt grunden för utsattheten. Nu har nätverken byggt en arena där ledarna är dirigenter. Då står den vita medelklassens barn på tur. Där är det i första hand inte pengarna som lockar, utan nätverkens makt.
Regeringen har lagt stort fokus på den repressiva sidan. Ibland med all rätt, men ofta utan tanke på konsekvenserna. Inte bara för demokratin (rättsstatliga principer är trots allt ett fundament för demokratin) utan vad effekten blir. Med visitationszoner, kameraövervakning och hårdare straff har verksamheten störts, då måste spelplanen ändras om. För drivkrafterna är fortfarande kvar: Droger, makt och pengar. Vad som då sker är att de kriminella snabbt hittar nya vägar dit de nya lagarna inte når fram. I den vita medelklassen. Genom att de som är högst upp i kedjan noga studerar de unga som köper drogerna kan nätverken snart hitta nya offer. De som utan problem går under polisens radar, oavsett nya metoder. De städade barnen i de vita delarna av vårt segregerade Sverige blir perfekta offer. Detta är en redan påbörjad verklighet. Ingen kommer stoppa de tillsynes välkammade ungdomarna, utan Guccikepsar och becknarväskor, när de dras in i den mörka världen av vapen, droger och pengar. Eller i värsta fall mycket värre handlingar än så. Och samhället står återigen handfallet.
Vi får nog ändå vara ärliga med att när fattiga barn som dessutom är icke-vita har drabbats så har en stor del av samhället kunnat distanserat sig. Beskyllt föräldrarna, skilt på ”vi” och ”dom”. Frågan är vad som kommer hända när alla föräldrar är på väg att hamna i samma båt, en brutal och helt vidrig maktlöshet med våra barns liv som insats. När kriminaliteten ätit sig in i centrat av det svenska folkhemmet är vi på riktigt hal is. Men kanske är det här allt kommer ändras. Kanske är det då vi på allvar kommer förstå att vi måste tänka om och tänka nytt. Den bittra sanningen är att det är vi mammor som kommer drabbas hårdast, kanske är det också därför vi som måste kräva förändring.
Jag har följt den organiserade brottsligheten och de kriminella närverkens utveckling i 15 år. På nära håll följt politikens haltande sätt att hantera det. Sett hur våldet eskalerat, spridit sig och tagit nya former, hela tiden med den overkliga känslan av att se på när ett tåg i hög hastighet körs rakt in mot en bergvägg. Utan att de som styr lyckas dra i nödbromsen. Vi fastnar alltid någonstans på mitten.
Problemet är att politiken inte ser helheten. Att vi inte överväger konsekvenserna, och handlar därefter. Att vi inte samarbetar. I Sverige ligger vår naivitet i att politiken agerar i mandatperioder och tävlar om att vara den med hårdast retorik. Det är ett fatalt misslyckande som har haft ett enormt högt pris. Jag tror att vi måste tänka om, ta ett helhetsgrepp och agera med förnuft. När barn mördar barn är vi i ett nödläge, då krävs det att vi samarbetar. Inget parti sitter ensamt på lösningen, vi kommer alla behöva hjälpas åt. Men en sak måste vara utgångspunkt. Barn är barn och just nu används de i ett fruktansvärt mörkt spel. Vi måste ha förstånd att se vad som är orsak och verkan. Då måste vi lägga krutet på de som bär ansvaret och ge förutsättningar för dem som tvingas bli både förövare och offer.
För medan politiken tjafsar på så är gängen i full färd med att kidnappa vår framtid.
