Grammisvinnaren Sara Aldén brinner för att skapa inkluderande musikaliska rum  

Det har gått några veckor sedan kompositören och sångerskan Sara Aldén fick en Grammis i kategorin ”årets jazz”, för sitt debutalbum There is no Future. För Sara Aldén betyder priset mycket. 

– I sin kategori är det det största priset man kan få, och att få det för min debutskiva som handlar om klimathot och att det inte finns någon framtid om vi inte skapar den, att det får plats i svensk kontext är ett sådant himla statement av Grammis, säger Sara Aldén och lyfter att de andra musikerna som var nominerade inom samma kategori är både erfarna och fantastiska: 

– Att bli utvald i den skaran och att det var det albumet de ville lyfta fram som Åres jazzalbum – skivan säger stopp i och med att det inte finns en framtid, men den säger också musikaliskt att vi måste framåt – det känns väldigt stort att Grammisjuryn såg det och ville lyfta fram den.

Domedagsjazz och trapetsvokalist

När hennes album släpptes för dryga året sedan beskrev hon musiken som domedagsjazz, men vad handlar bristen på framtid om? Sara Aldén har inte brist på anledningar till varför och nämner utöver klimatförändringar, det allmänna mörka läget i världen, Trumps avdemokratisering av USA och mycket annat.  

– Jag tror att vi alla sitter i det här nu, det är en framtid vi inte ser för det går så mycket bakåt, med total regression och konservatism, och jag tror att alla är rädda och har ont i magen. Jag tror att alla håller på att bearbeta detta på någon slags bottennivå, det går inte en dag utan att man blir överraskad. Jag blir så förvånad att jag fortfarande blir förvånad, för vi slår nya rekord hela tiden och det är läskigt. Och för många handlar konst om att få bearbeta sitt liv och sin samtid, säger hon. 

På albumet There is No Future sjunger du med en röst som i Kulturbloggen har beskrivits som ”motsvarande en trapetskonstnär”, kan du berätta hur du sjunger?

– Det är ju otroliga ord att bära med sig. Jag har tänkt jag är en väldigt låg vokalist, men är egentligen en ganska hög vokalist, och jag tycker att det är skitkul att det kallas någon slags vokalgymnastik – att blanda pop-element med det som är utmanande rent vokalistiskt att utföra. Det är bara kul att få nörda ner sig. Det är verkligen det det handlar om. Att man får sträcka ut sig och utmana sig, säger Sara Aldén som både komponerar och arrangerar musik, utöver att sjunga. 

Manligt kodade rum

Även om Sara Aldén sedan barnsben har uppträtt som jazzmusiker och är utbildad jazzsångerska har det inte alltid skett på hennes egna villkor. Hon beskriver storbandsjazzen som ett manligt dominerat rum. Det var i det hon lärde sig att vara jazzmusiker men som sångerska krävdes helt andra saker av henne än de manliga musikerna:

– Med den sjungande kroppen kommer ett så stort ansvar för publiken. Det är med mellansnacket du skapar  trygghet och feeling – medan männen bara kan stå och spela måste jag ha sociala kunskapar som är enorma, säger hon och förklarar att det är därför hon har jobbat så hårt för att skapa sig ett eget rum, i linje med Virginia Woolfs klassiska essä A Room of One’s Own, som också är namnet på hennes debut-EP där hennes medmusiker är Daniel Andersson och August Björn, samma personer hon spelar med på There is no Future. 

– Det blir ett rum som är ens eget, ett skapande där vi kan gå in och bryta ner vad vi har lärt oss att det ska vara, hur det ska låta och hur man ska ta plats, och skapar en egen uppfattning om hur vi ska låta, förklara Sara Aldén.

Politiskt uppvaknande 

Med en arbetarbakgrund saknade hon förebilder inom familjen som hade läst vidare efter gymnasiet och hon beskriver sin tid på Lunnevads folkhögskola mellan 2013–2015 som att en dörr till världen öppnades. Folkhögskolan gav henne nya bilder av världen, och hon blir rörd när hon talar om vad tillgången till kunskap betyder i ett demokratiskt perspektiv.

– Jag fick mitt politiska uppvaknande på folkhögskolan, jag hade stannat mycket i mitt skrå, jag längtade efter konsten och musiken men kunde inte se hur jag skulle kunna försörja mig på det, säger hon och berättar att hon efter folkhögskolan läste vidare på Södertörns högskola i Stockholm, i genusvetenskap.

– För mig gjorde genusvetenskapen att jag kunde förstå världen, innan var jag verktygsfri, säger Sara Aldén som därefter kom in på musikhögskolan i Göteborg. Då slog covid-19-pandemin till, och Sara Aldén bestämde sig att läsa vidare inom genusvetenskapen parallellt med musikstudierna. 

– Jag gjorde en Hermoine Granger, säger hon och slänger in en referens till den pålästa och ambitiösa trollkarlseleven i Harry Potterböckerna:

– Jag läste 200 procent, det gör jag inte om, säger hon med emfas bara för att förklara att hon återigen har fullt upp: Utöver att jobba och frilansa skriver hon också en masteruppsats inom genusvetenskap.

– Jag skriver om jamkultur, det är sådan bädd av frön för de kommande musikerna som kommer att blomma upp, förklarar hon. 

Jamkultur ett kreativt övningsrum 

Ett jam, där musiker spelar tillsammans utan att ha färdiga arrangemang, spelar en stor roll inom jazzen. Så också för Sara Aldén. Men hon har också länge upplevt att många jam är mindre öppna för alla än hon själv strävar efter. För den som har en plats inom jamkulturen ges tillgång till ett kreativt och utvecklande rum där musiker kan växa.

– Det är ett officiellt övningsrum där man dels nätverkar och lär känna människor, dels blir skitbra på sitt instrument. Men det är ett rum som väldigt få kvinnor och transpersoner känner sig bekväma i eller inkluderas i, säger Sara Aldén som menar att jamkulturen ofta är en tydligt manligt kodad värld, vilket gör att många förlorar. Inte bara kvinnor och transpersoner, utan även också många män som inte känner sig hemma i det facket. 

Därför har hon länge drivits av att bjuda in fler människor att bli en del av det rummet, genom att helt enkelt vara med och bygga upp alternativa rum. Hon har just tackats av med en stor blombukett efter att ha varit ordförande för föreningen Impra som verkar för ett jämlikt och jämställt musikliv. IMPRA grundades av jazzsångerskorna Gunilla Törnfeldt och Lina Nyberg 2006 och den stöder utveckling och synliggörande av musiker som identifierar sig som kvinnor, transpersoner och ickebinära inom jazz och improvisationsmusik – och är öppen för alla som delar dess mål och visioner. 

”Att känna att man blir mottagen”

På ett IMPRA-jam sätter föreningen reglerna och de arrangeras bland annat på Fasching i Stockholm, på Utopia i Göteborg liksom i Umeå, Västerås och Jazzfesten i Örebro. Sara Aldén beskriver jam hon varit med om som inte haft några regler där vissa av musikerna aldrig ens öppnar sitt fodral medan andra spelar låt efter låt:

– Vissa tar mycket plats i de här rummen och tycker att det är kosher att gå upp och spela femton låtar och slutar aldrig att spela solo efter solo vilket gör att andra i kön inte får spela.

På IMPRA:s jam bjuder föreningen in ett husband som ska bestå av 50/50 kvinnor och män:

– Det är så viktigt för om en trombonist i publiken ser att det finns en trombonist som har samma identitet i bandet så vet den att ”ja, det där kan jag göra, det kan bli jag” för man får en förebild, och where attention goes, money flows, säger hon och förklarar att ett jam också är viktigt för att det skapar synlighet för musikerna, och med det kommer lyssnare, följare och även pengar. På IMPRA:s jam kan arrangörerna också kolla av med musikerna som kommer om de har någon att spela med och annars erbjuda att själv spela med dem, och ofta finns en gräns på två låtar.

– Det gör att fler får plats, vissa tycker det här är skitlöjligt, och det kan vara lite yxigt. Men det handlar om att peppa folk att våga gå ut, känna att man blir mottagen, att någon fångar en, säger Sara Aldén. 

Vad är det med jazzen som lockar dig – varför är det just det här rummet du vill befinna dig i? 

– Mina bästa stunder i livet har varit inom jazzen, att få bre ut sig och leka, det är nästan som att jag skäms för det är synd om alla som inte får vara i jazzen som jag är, säger Sara Aldén och berättar på ett nästan drömskt sätt hur det är att vara en del av ett musikaliskt rum: 

– Ibland flyger det och blir magi, det finns saker i livet som är heliga, som möten som går utanför det vanliga livet, det upplever jag så ofta med de här två musikerna jag jobbar med. Det händer saker som är utomjordiskt vackert, jag kan inte förstå att jag får vara med om det här i livet, säger hon och betonar att det är just den kärleken till jazzen, musiken och jamrummet som gör att hon vill arbeta för att fler ska få ta del av det:

– Grundbrinnet handlar om att jag tycker att alla ska få vara i de här spacen, alla som vill ska få komma in där, säger hon.