Den nya boken Häxor – när satans raseri svepte över Sverige handlar om de historiska häxbränningarna som rådde under 1600-talets slut. Kvinnor anklagades för band till djävulen och för att hålla på med svart magi. Oskyldigt dömda kvinnor avrättades för ett brott som inte gick att genomföra och inte heller bevisa. Maria Bratt har läst.
I samband med jakten på häxor brändes anklagade kvinnor levande på bål. Innan det barbariska straffet upphörde har närmare 300 kvinnors liv släckts. Jakten på häxor var ett rättsövergrepp och det är det som är föremål för Cecilia Duringers och Pompe Hedengrens bok Häxor – när satans raseri svepte över Sverige.
År 1668 släpps satans raseri lös i Sverige. Boken blandar den faktiska historien med fiktion. Tron på magi är spridd över hela Europa under medeltiden. Det började någonstans i Valais, dagens södra Schweiz, på 1400-talet. Det fanns en religiös orsak till att kvinnor föll offer för rykten och anklagelser för häxeri. Boken är något av en historielektion i hur kristendomen växte sig stark i Europa, samt hur kristendomen och häxjakten flöt ihop.
En man vid namn Heinrich Kramer spelade stor roll för hur häxjakten började. Hans bok Häxkammaren blev snabbt en handbok för de som genomförde häxjakten. Kramer var känd för att vara en vanvettig kvinnohatare, och detta kvinnohat var en stark anledning till häxbränningarna. Heinrich Kramer hävdade att kvinnan är sämre och svagare än mannen vilket gör henne mer mottaglig för satans påverkan.
Tron på trolldom och magi var utbredd över hela Sverige. Det var både en kulturell och religiös företeelse i tron. De flesta brott som kvinnor anklagades för sades ha genomförts genom svart magi. Man får följa den fiktiva berättelsen om Gertrud Svensdotter och Märit Jonsdotter som blev föremål för häxanklagelser. Deras öde berättas objektivt, personerna bakom brotten är avpersonifierade och något livlösa. Det blir rörigt med blandningen av verkliga och fiktiva händelser i en del av boken.
Cecilia Duringer skriver och Pompe Hedengren är konstnären bakom bilderna i boken. Det är slitna och olyckliga kvinnor och män som gestaltas. De liknar bilderna från en historiebok om andra världskriget. De är hålögda, har mörk blick, magra och ser allmänt härjade ut. De berör, och ger bildkonsten ett uttryck hur de häxanklagade möjligtvis såg ut.
Häxprocesserna började efter omkring tio år att dö ut. En av personerna som ifrågasätter och skriver kritiska inlagor om processerna, är Gustaf Rosenhane som reagerar starkt på masslakten som den visionär han var lyckas han rädda många kvinnors liv. Han kräver en strängare granskning av rättsystemet och därmed skonar han många liv. Även prosten Petrus Fontelius insisterade på en mer kritisk granskning av vittnens historier och spelade en viktig roll i att ifrågasätta processerna.
Tyvärr blir boken allt rörigare. Det är många personer att hålla reda på, de flesta som är inblandade är kvinnor som förföljs och utsätts för häxanklagelser. Jag ger upp att sortera och hålla reda på alla. Och det finns två stora frågetecken i boken. Det finns inte beskrivet någonstans hur det började och hur det slutade med häxhysterin. Det enda man får veta är hur tron på magi och dess kristna inflytande var betydande att det började, och hur rättsväsendet 1676 att anklagelserna var ett enda hopkok av lögner och förtal. Men det finns inga fler förklaringar.
Tillslut, däromkring 1676 blir angivarna till häxeri själva torterade och straffade med döden. Det vände totalt. Jag vill veta mer om detta, men det finns ingen förklaring.
Duringer gör en analys på det lilla material som finns tillgängligt och hon undrar hur det kunde ske – och drar slutsatsen att det var de patriarkala ordningarna som låg bakom häxbränningarna. Hur starka kvinnor var ett hot mot den mansdominerade kulturen. Det var de begåvade kvinnorna som bröt mot det sociala kontraktet som blev måltavla för förföljelserna. Men de stora frågetecknen kvarstår – en historisk mystik i dunkel tystnad.
Utgiven: 2025-03-17
Bokförlag: Bonnier fakta
