I dag den 24 maj är det 100 år sedan som skådespelaren och filmskaparen Mai Zetterling föddes, vilket uppmärksammas på flera håll i Sverige och internationellt. Dagen till ära har Fempers Nyheter intervjuat Mariah Larsson, professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet, och dessutom en av Sveriges främsta Mai Zetterling-experter.
För cirka 20 år sedan disputerade Larsson på en avhandling vid Lunds universitet om Mai Zetterling och det svenska 1960-talet. Senare gav hon ut boken A Cinema of Obsession: The Life and Work of Mai Zetterling (2019), med ett större grepp på Zetterlings hela regikarriär.
I sin avhandling framhåller Larsson att det fanns en feministisk agenda i bakgrunden som en bakomliggande drivkraft, nämligen önskan att få skriva om en kvinnlig filmregissör. Men Zetterlings plats i historieskrivningen är omstridd och över tid även omvärderad. Bland de intressanta uppslag som förekommer i studien är hur Zetterlings könstillhörighet får en central betydelse för mottagandet av hennes filmer Älskande par (1964), Nattlek (1966), Flickorna (1968) och Doktor Glas (1968). Samtidens mansdominerande kritikerkår reducerade Zetterling till en ”kvinnoskildrare” medan de mest feministiska läsningarna lyfter fram henne som en kvinnlig regissör som marginaliserats av en patriarkal struktur.
Det faktum att Zetterling var kvinna i en mansdominerad bransch har dock kommit att få ett starkt symbolvärde i eftervärldens historieskrivning, menar Larsson, därför att det har utmanat föregivna föreställningar om att ”kvinnor inte kan regissera”. Ur det perspektivet var hon en feministisk pionjär som banade väg för både sitt eget skapande och även för framtida kvinnor bakom kameran.
– Hon hade ingen formell utbildning som filmregissör, men det hade inte Ingmar Bergman heller för den delen. Den svenska filmbranschen var vid den här tidpunkten fortfarande ett slags lärjungssystem där man blev självlärd. Hon tog steget från skådespeleriet och hade erfarenheter av att stå framför kameran, och det är inget ovanligt karriärbyte, säger Mariah Larsson.
En blick mot svenska välfärdssamhället utifrån
Övergången från en etablerad filmstjärna till att själv regissera var emellertid inte okomplicerad, berättar Larsson. Hon bodde i England och var kontrakterad vid Rank Organisation sedan slutet av 1940-talet innan återkomsten till Sverige på 1960-talet för att börja regissera egna filmer. Hon lämnade Sverige just när hon slagit igenom i svenskt film- och teaterliv, och ”blev en annan”, säger Larsson.
Zetterling blev en modernist i exil och i den ingången blev hennes mångfacetterade och särpräglade profil som filmregissör framträdande. Det var inte endast hennes könstillhörighet som villkorade hennes plats i det filmindustriella landskap som växte fram till följd av filmreformen från 1963, utan också hennes förhållningssätt till samtidens diskurser kring ”svenskheten”. Exilmodernisten är i sin egen föreställning en världsmedborgare snarare än fastlåst i en nationell gemenskap.
– Som utvandrad svensk kunde hon se det svenska utifrån, vilket inte alltid var uppskattat av publiken i Sverige. Själv uttrycker hon, bland annat i sin självbiografi, att hon trivs med att inte ha en specifik nationalitet.
Enligt Larsson är det fullt rimligt att betrakta Zetterling som en auteur, det vill säga. en självständig röst med ett igenkännbart uttryckssätt. Framför allt präglas hennes 60-talsfilmer av en tematisk civilisationskritik riktad mot den svenska välfärdsstatens dolda förtryck bakom en fasad av rationalitet och moral. Moderniteten kunde dölja känslomässig kyla, social kontroll och könsmakt.
– Hon har en personlig och visionär stil i sitt filmiska berättande som man känner igen. Det är svårt att frikoppla regissören från verken. Det är lite som att man ser världen från hennes blick när man tittar på hennes filmer från 60-talet. Hon bodde utomlands i flera år och såg på det svenska välfärdssamhället på ett annat sätt utifrån, säger Mariah Larsson.
Zetterling skrev sina filmmanus tillsammans med sin man, den engelske författaren David Hughes. Det fanns en del adaptioner, som exempelvis romaner av Agnes von Krusenstjerna, men så skapade Zetterling också eget material.
– Som manusförfattare tog hon ofta något som redan fanns, men gjorde det till sin egen grej. Ett tydligt exempel på det är Lysistrate som blev Flickorna. Hon hade tydliga konstnärliga modernistiska anspråk i sitt skapande.
En intressant inblick i en svunnen tid
Vad som är fascinerande med Mai Zetterling ur dagens perspektiv handlar inte bara om de filmer hon skrev och regisserade, liksom de historiska kontexter de producerades inom. Det handlar minst lika mycket om de planerade projekt som inte blev av, bland annat på grund av utebliven finansiering – till exempel ett manus om Carl Jonas Love Almqvist, adaption om Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink och ett samarbete med Sara Lidman. Frågan är dock om inte Zetterling gjorde allra bäst ifrån sig som dokumentärfilmare, lyfter Larsson fram.
– Ofta var dokumentärfilmerna beställningsjobb, men det var som om hon vann lite på dessas begränsningar. Konstfilmen som institutionaliserades i Sverige på 60-talet var auteur-fokuserad, vilket passade Zetterlings konstnärliga ambitioner. Ändå är det som att hennes kort- och dokumentärfilmer glimrar till, att hon blir kreativ av att utmana formatet.
Ur dagens perspektiv fungerar Zetterlings filmer från 1960-talet som en intressant inblick i en svunnen tid, samtidigt som de också känns moderna. När Larsson undervisar i filmvetenskap plockar hon gärna fram någon av Zetterlings filmer och ofta blir reaktionerna från studenterna entusiastiskt
– De brukar framför allt gilla Flickorna, som påfallande starkt talar till deras egen samtid.”
En av hennes bästa filmer, enligt Larsson, var dokumentärfilmen Mai Zetterling’s Stockholm (1979), där hon guidar runt i den stad som hon lämnade trettio år tidigare och där hon inte kände sig hemma. I denna framställning klär hon i sig rollen som sig själv, August Strindberg och Drottning Kristina när hon beger sig mot olika platser som Skansen, Gamla Stan och Dramaten.
