En studie i kvinnans underordning

Sjömansflickan handlar om journalisten Åsa som i 30-års åldern, med en skilsmässa bakom sig och ett barn, möter kärleken igen. Föremålet för kärleken är den betydligt äldre Sten, konstnär som har fem barn med fem olika kvinnor i bagaget. Bagaget visar sig snart innehålla betydligt mer och tungt stoff. Sten är nämligen inte på något sätt trogen, tvärtom. Han skäms inte utan berättar gladeligen när han till exempel blir tänd på någon kvinna han mött vad han vill göra med henne.

Från en sådan scen där vi som läsare får veta vad Sten sagt vad han vill göra med en annan kvinna, kan scenen klippas av just där och nästa stycke abrupt handla om mat och familjeliv. Det är i början av läsningen svårt med dessa plötsliga scenbyten. Men efter ett tag, när jag läst flera sådana här scener, följt av Åsas uteblivna reaktioner, ser jag det som ett sätt att berätta om tystnaden. När endast knivens yttersta sårande spets beskrivs, ser jag det som en stark bild av kvinnans underordning, där endast konstaterandet finns kvar, för henne. Hon ska inte reagera, hon ska inte hindra mannens frihet, hon kan och förmår inte ens reagera. Det är som om en dörr omedelbart automatiskt slår igenom om hennes känslor i dessa scener. 

Mannens behov är kring vilket denna historia vävs och kring vilket kvinnan Åsa måste växa, om hon vill ha honom kvar. Och det vill hon. Hon börjar samla på vänlighet i relationen. När Sten säger eller gör något fint för henne. Hennes utsatthet och hennes tvivel på om hon betyder något yttrar sig i att hon vill tro på att han ”nog” tycker om henne, i alla fall. I alla fall är viktigt, för det är så mycket som pekar på motsatsen. 

Romanens form växlar mellan att författaren befinner sig i Italien i nutid för att skriva romanen och i tillbakablickar på åren med mannen. Kapitlen i Italien är från början levande och rikt berättade. Man känner sig vara där, solen skiner, det är nästan som man hör ett reportage. 

Så är det inte med tillbakablickarna. I början är det ett tryckande vakuum, en bubbla, tyst och svårgreppbar. Kapitlen med tillbakablickarna blir levande först när Åsa i andra delen av romanen börjar ifrågasätta relationen. Det är som att hon först då vaknar upp och får tillgång till hela sig själv, sina sinnen och sina känslor. Innan dess är hon som avstängd, fast i ett minnestrauma som hon nu försöker skriva om, där endast ett fåtal detaljer i vad som händer är tillgängliga. 

Istället ligger detaljerna i mat och kläder som beskrivs ingående. Det är talande och gripande, denna skillnad i berättande. Stumheten som förlamar på områdena kärlek, som mer blir okärlek och passionen för mat, familjeliv och viljan och önskan att vara fin.

Omslaget betraktar jag först när jag läst romanen. Är det den lilla flickan som livet igenom söker den manliga bekräftelsen, kärleken, eller vad är det omslaget ska signalera? Att en vuxen yrkeskvinna livet igenom kan kallas ”flickan”. I romanen kallar de varandra även Nippertippan och Slashasen. För mig ger det bilden av en man som tillåts vara ansvarslös och lämna arbetet med relationen och familjelivet till kvinnan, och kvinnan som mannen vill ha liten och nätt, inte krävande, stark, jämställd.

Under läsningen börjar jag engagera mig allt mer i Åsa, försöker pussla ihop de delar av hennes mamma och pappan som också framträder i romanen och av de partier som berättar om Åsas barndom. Jag vill förstå hur Åsa tidigt lärt sig kvinnans och mannens olika värde, olika rätt till att ta plats och var hon lärt sig att tyst ”stå ut”, blunda, stänga av. 

De plötsliga, brutala, rent smärtsamma växlingarna i början av romanen, kasten mellan Stens sårande ord och handlingar, till ett familjeliv, med kärlek, ömhet, glädje, mat och kläder, blir efter ett tag ett eget sound i romanen, ett sätt att hantera att leva med en man som hon älskar men som om och om igen växlar mellan att skada henne och smeka henne. 

Romanen visar mannens upphöjda position. Trots att hon är framgångsrik yrkeskvinna, är hennes position i det privata underordnad.

I slutet ställer hon sig frågan om det var värt det? En relevant fråga. Men frågan borde inte behöva ställas, en kvinna ska inte behöva förminska sig själv för att få kärlek. Men så länge vi uppfostrar pojkar till att få ta plats och flickor att ställa sig tillbaka och ta ansvar för andra så kommer detta fortsätta. 

Jag kommer att tänka på när en klassmamma ringde mig när barnen gick på mellanstadiet. Hon sade att hon hade parat ihop min dotter med hennes son nu när de skulle sälja kakor. Alla kakstånd skulle bemannas av en pojke och en flicka, ”för annars vet man ju hur det bli om två pojkar ska stå tillsammans”.Jag minns mitt svar: ”Om min son klarar av att stå och sälja kakor utan en flicka som barnvakt, får din son också klara av det, för min dotter ska inte vara barnvakt åt en jämnårig klasskamrat för att den är en pojke.”Jag tror grunden läggs här. För både flickor och pojkar, som sedan växer upp och blir kvinnor och män.

Jag minns också broschyren på Mödravårdscentralen innan den skrevs om, som listade lidanden och svårigheter kvinnan skulle vara beredd på nu när hon nu var gravid och skulle bli mamma och listade all glädje en man skulle få när han blev pappa. En talande bild av vad en kvinna kan förvänta sig behöva avstå ifrån, ge och vad en man kan förvänta sig att få och belönas med.

Många kvinnor kommer att känna igen sig i romanen. Den är en upprörande roman om maktordning. En maktordning som är så normaliserad att den verkar tungt i det tysta. Om vems behov som är vägledande, och vem som underförstått får böja sig för den andres behov, utan diskussion. Och hur mycket smärta som lagrats djupt inne i kvinnan och som vi får veta något om först i slutet på boken. 

Allt för kärleks skull, all den kärlek hon har för mannen.