”Jag hade uppskattat om någon lärare sett mig och hur mycket jag kämpade. Att de hade förstått att jag inte uteblev från lektionerna för att jag ville, utan för att ångesten oftast kom i vägen. Det hade räckt om någon frågat hur jag mådde.” Det skriver Carolina Alexandrou från projektet Lyssna på oss!
Jag började gymnasiet två år senare än mina jämnåriga. Detta på grund av att jag blev tvungen att gå om fjärde klass, eftersom jag inte nådde upp till kunskapskraven i matte. Då hade jag även gjort en utredning på grund av mina räknesvårigheter, vilket resulterade i dyskalkyli. Efter nionde klass var jag fortfarande inte godkänd i matte, och blev tvungen att gå ett ”förberedande år” innan gymnasiet.
Då hade jag ändå fått extra stöd i matte, och även stannat kvar efter lektionstid för att gå på läxhjälp. Men det hjälpte inte. När jag väl började gymnasiet var jag så pass skoltrött att jag hade mitt fokus på annat. Mattelektionerna var väldigt plågsamma. Det var som återuppleva trauman. Därför uteblev jag rätt ofta från dem. Jag hade halvt om halvt gett upp. Vilket inte är konstigt med tanke på hur mycket jag kämpade, utan att få gehör. Det säger sig självt att det blir svårare om man har dyskalkyli.
Jag minns ett tillfälle när jag satt på en mattelektion, och läraren sa med skarp röst till mig, att jag som är två år äldre, borde kunna uppföra mig bättre. Jag hade vid den här tiden börjat agera mer som ”clownen”, eftersom jag kände att allt mitt kämpande inte ledde någonvart. På ett sätt kan jag förstå läraren, men samtidigt kan jag tycka att hon hade kunnat prata med mig, frågat hur jag mådde och varför jag betedde mig som jag gjorde. Att man inte bara dömer ut någon.
Jag ville lära mig, men efter att ha kämpat så länge med matten som ändå resulterade i icke godkänt, så ser man ingen annan utväg än att ge upp. I efterhand kan jag tycka att lärarna borde ha gjort mer, och inte bara avfärdat mig som ett ”hopplöst fall”. Jag tycker att de i synnerhet borde ha tagit hänsyn till min dyskalkyli.
Gymnasiet var som en enda lång raksträcka till ovisshet. Jag hade uppskattat om någon lärare sett mig och hur mycket jag kämpade. Att de hade förstått att jag inte uteblev från lektionerna för att jag ville, utan för att ångesten oftast kom i vägen. Det hade räckt om någon frågat hur jag mådde. Jag ville ju lyckas som alla andra, men ångesten och tröttheten var för stor, likaså var min sjunkande självkänsla.
Det gick upp och ner med vänner. Ett tag hamnade jag i ”fel gäng”, vilket även det bidrog till att jag uteblev från vissa lektioner. Efter den niten stod jag åter ensam. Då blev det svårare att befinna sig i skolan. Jag kände skam över min ensamhet.
Jag tog mig igenom gymnasiet, trots flera hinder på min väg. Jag var väldigt nära att ge upp skolan helt och hållet, men någonting inom mig fortsatte att kämpa. När jag väl gick ut gymnasiet, var jag trött och vilsen. Studenten var den olyckligaste dagen i mitt liv. Jag gick ut med underkänt i matte. I flera år klandrade jag mig själv på grund av skolans misslyckande. I efterhand har jag förstått att det inte någonsin har varit fel på mig. Det är skolan som inte har lyckats ge mig rätt verktyg att lyckas utifrån mina förutsättningar.
Lyssna på oss
Det här är den första artikeln i en serie om hur målgruppen i Lyssna på oss uppfattar bemötandet av skolpersonalen i gymnasieskolan. Lyssna på ossär ett projekt som drivs av Demokratipiloterna för att öka kunskapen och förbättra bemötandet av ciskvinnor, cisflickor och assigned female at birth.(afabs) med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar autism och adhd. Genom att öka kunskapen hos yrkesverksamma inom vård, skola och myndigheter bemötandet av målgruppen förbättras.
