Natte Hillerberg: ”När vi tiger om folkmordet i Gaza förlorar vi rätten att kalla oss läkare”

Ett spädbarn förblöder på en filt. Hans kropp kallnar innan någon hunnit ge honom ett namn. Ett barn bränns levande i sin rullstol. En kirurg syr ihop en buk med trubbig nål och bar hand, i skenet från en mobiltelefon. Smärtlindring finns inte. Elen är avstängd. Syrgasbehållarna sönderbombade. MR-apparaten sönderskjuten. Patientjournalerna uppbrända.

Och vi tiger.

När vi läser om spädbarn som dör på sjukhusgolv, kirurgiska ingrepp som utförs utan smärtlindring eller narkos och ambulanspersonal som massavrättas, behöver vi ställa oss frågan: Vad gör läkarkåren?

Vi är utbildade att rädda liv, lindra lidande och försvara människovärdet oavsett nationalitet, religion eller politisk tillhörighet på våra patienter. När världens samlade medicinska samvete sätts på prov är det inte en fråga om politik, utan om vår yrkesetik. Vår tystnad är inte neutral. Den är aktiv. Den möjliggör.

Det som pågår i Gaza kan inte längre betraktas som ett humanitärt misslyckande. Det är ett systematiskt söndrande av ett folk. Ett folkmord i realtid, dokumenterat i tusentals timmar film, i satellitbilder, i vittnesmål från läkare, vårdpersonal och FN-delegater. Inget av detta är oklart. Inget av detta är nytt. Det är en kollaps av allt vi som läkare svurit att upprätthålla. Ändå saknas motståndet från dem som borde stå i frontlinjen och protestera när liv förintas: läkarkåren. 

FN, internationella människorättsorganisationer och till och med israeliska röster larmar om att det pågår ett folkmord. Ändå är det öronbedövande tyst i svenska Läkartidningen, från vårt fackförbund, vårt professionsförbund, från de medicinska universiteten, från vår yrkeskår. Det är ett svek, inte bara mot dem som mördas, utan mot det vi själva en gång har lovat att stå för.

Vi är tränade att agera när livet hotas. Att se en kropp förblöda utan att göra något strider mot hela vår yrkesetik. Men det är precis vad vi gör, kollektivt och medvetet, när vi låter folkmordet fortgå utan motröster.

Vår tystnad har blivit en medverkan.

I vår historia finns exempel på motsatsen. Läkare som trotsade diktaturer, som vägrade vara medlöpare till koloniala övergrepp, som talade när det var livsfarligt att tala. Men här, i en demokrati med tryckfrihet, yttrandefrihet och säkerhetszoner långt från bombmattor, är vi tysta.  Tystnaden skiljer sig kraftigt från hur samma yrkeskår, vår egen, svarade på Rysslands invasion av Ukraina. Den pågående tystnaden om Gaza är inte rädsla. Den är lättja, bekvämlighet, eller ännu värre: likgiltighet.

I denna likgiltighet dör varje påstående vi har om att vårt yrke vilar på moralisk grund, och att alla människor är lika mycket värda.

Att vara läkare är inte bara att behandla patienter inom sitt land. Det är att stå upp för livets okränkbarhet varhelst den kränks. Vi får inte välja våra katastrofer att uppmärksamma efter de drabbades hudfärg eller religion. Vi får inte väga barns värde i gram av diplomatiska konsekvenser.

När vi tiger inför Gaza förlorar vi rätten att kalla oss läkare. Då reduceras vår titel till teknokratiskt hantverk, utan ryggrad och utan ethos.

Jag skriver detta som ett upprop till läkare i Sverige: agera!

Organisera. Skriv under. Kräv offentliga ställningstaganden från fack, yrkesorganisationer och utbildningsinstitutioner. Sätt press. Bär ditt yrke med värdighet eller lägg ned din titel.

Vi har makt. Vi har röster som väger. När läkare protesterar offentligt, när namnlistor fylls av yrkespersoner, när vi skriver debattartiklar, påverkas opinionen. Och där opinionen förändras, förändras politiken. Historien lär oss detta, från apartheidregimens fall till kampen mot tortyr och tvångssterilisering.

För varje dag vi tiger, förlorar vi ännu en bit av vår egen mänsklighet.