Den amerikanska författaren och feministen Susan Brownmiller dog lördagen den 24 maj på ett sjukhus i New York, efter en längre tids sjukdom, rapporterar The New York Times. Hon tillhörde den generation vars politiska tänkande formades av 1960-talets folkrörelser, däribland Vietnamrörelsen och medborgarrättsrörelsen.
Susan Brownmiller gick med i Congress of Racial Equality 1960 och fyra år senare var hon bland ”Freedom Summer”-volontärerna som åkte till Mississippi för att hjälpa till att registrera svarta för att rösta. Under 1960-talet skrev hon för Village Voice och för ABC television.
Hon kom att ansluta sig till en feministisk krets som inkluderade bland annat Gloria Steinem, Betty Friedan och Kate Millett. Tillsammans fokuserade de på frågor som handlar om synen på äktenskap, sexualitet, reproduktiva rättigheter, patriarkalt våld inom hemmets fyra väggar och sexuella trakasserier på arbetsplatser.
Inom den amerikanska kvinnorörelsen kom Brownmiller att bli ett känt namn på 1970-talet för sin intensivt omdiskuterade debattbok Against our will (1975), varpå den svenskspråkiga upplagan Våldtäkt gavs ut 1977. I denna epokgörande bok spårade hon våldtäktsfenomenets ursprung utifrån ett historiskt perspektiv, dess förekomst och politisering (i krig och fängelser, mot barn och hustrur). Hon fördömde kulturens förhärligande framställningar av våldtäkter och argumenterade skarpt för att våldtäkt var en fråga om våldshandling och könsmakt, inte lustkänslor.
Against our will – ett intellektuellt underlag
Brownmillers omstörtande bok påverkande den amerikanska samhällsdebatten i synen på våldtäkt. Boken inspirerade överlevande att berätta om sina historier, kvinnor började att organisera våldtäktskriscenter och bidrog till att stifta lagar om förbud mot våldtäkt inom äktenskapet. Boken fick också internationellt genomslag, till exempel i Sverige där journalisten Maria-Pia Boëthius skrev debattboken Skylla sig själv, vars inspirationskälla var just Brownmillers bok. Boëthius’ bok tog avstamp i bland annat sexualbrottsutredningens betänkande ”Sexuella övergrepp” (SOU 1976:9), i vilket den svenska staten var på väg att sanktionera uppfattningen att vissa våldtäktsoffer hade sig själva att skylla. Boëthius artikelserie för Expressen väckte stor uppmärksamhet, ledde till demonstrationer, och så småningom kastades lagförslaget i papperskorgen.
Against our will kom att utgöra ett intellektuellt underlag för den fortsatta feministiska diskussionen om könsbaserat våld i årtionden framåt. Men, den blev också delvis kritiserad av svarta feminister som Angela Davis, särskilt gällande kapitlet ”A Question of Race” som avspeglade pågående spänningar mellan feminister och medborgarrättsledare. Davis menade att Brownmiller förvisso var banbrytande i sin feministiska teoribildning gällande synen på sexuellt våld, men att hennes perspektiv var tydligt influerade av vithetsnormen. Davis poäng var att rasifieringsprocessen inom rättsväsendet leder till att vita och svarta kroppar behandlas olika, vilket också påverkar den allmänna synen på våldtäkt – vilket inte Brownmiller riktigt tar i beaktande, utan fokuserar ganska ensidigt på könsdimensionen.
Feminismens förändringspotential
Mot slutet av 1970-talet engagerade Brownmiller sig i frågan om pornografi, tillsammans med bland annat Adrienne Rich. Man var överens om att porr var kvinnofientligt, men strategierna för den juridiska hanteringen kunde variera avsevärt. Brownmiller skrev en inflytelserik essä, ”Let’s Put Pornography Back in the Closet”, och var övertygad om att pornografi bäst konfronterades genom utbildning och protester – till skillnad från Andrea Dworkin och Catherine MacKinnon som förespråkade lagstiftning.
På 1980-talet tog Brownmiller några steg tillbaka från sin utåtriktade aktivism och i sina memoarer har hon uttryckt sin förtvivlan över det ”långsamma läckage, symboliska nederlag och små splittringar” som var både orsaker och symptom på kvinnorörelsens tillbakagång. Men hon mindes sina år i rörelsen som berikande händelser som visade vad den kollektiva kraften kan åstadkomma.
”När en sådan sammankomst äger rum, när visionen är klar och systerskapet kraftfullt, flyttas berg och det mänskliga landskapet förändras för alltid”, skrev Brownmiller. ”Självklart är det oerhört orealistiskt att tala med en röst för halva mänskligheten, men det är vad feminismen alltid försöker göra, och måste göra, och det är vad Women’s Liberation gjorde, med häpnadsväckande framgång, i vår tid.”
Susan Browmiller blev 90 år.
