Välskrivna och imponerande Ligan beskriver första vågens feminism

Jag sveps jag direkt in i sekelskiftets pulserande huvudstad fylld av hårt arbetande, prostituerade och fattiga liksom adelsfolk i Fatima Bremmers bok Ligan. Klyftan mellan fattiga och rika är markant stor. Här börjar resan för de första kvinnliga journalisternas kamp för kvinnors rättigheter och snart kommer de få betydande positioner, bli historiska och nämnas i historieböckerna. Med korta kjolar och glas fyllda med champagne intar de tillsammans Stockholms nattliv, tar fram block och penna och fyller tidningsredaktionerna som egentligen var utanför radarn för kvinnor i början på 1900-talet. 

Celie Brunius introduceras och jag får följa hennes kamp för att bli journalist, hur hon får in en fot i den tuffa branschen som helt domineras av män. Hon får göra C-notiser – journalistbranschens skitgöra som ingen vill ha och hennes lön är under existensminimum. Det talas om hur starkt patriarkatets lagar styrde överallt. De kvinnor som fick ett schysst jobb kom från det övre samhällsskiktet. Snart börjar de fylla redaktionerna, en efter en, kvinnorna som snart skulle starta ett slutet sällskap för de första kvinnliga journalisterna i Sveriges historia. De hade hård hud och fattade spelreglerna. En gyllene regel: visa aldrig osäkerhet eller svaghet. Gråta fick man göra utanför redaktionen. 

Den ansvarige utgivaren Carl Gustaf Tengwall som arbetade på Stockholm Dagblad var först ut med att börja anställa kvinnliga reportrar. Han hjälpte kvinnorna och öppnade stängda dörrar under  den första vågens feminism. De första kvinnliga journalisterna på Stockholmstidningarna går snart samman och bildar djupa vänskapsband och grundade kvinnokollektivet Ligan, bland dess medlemmar finns Celie Brunius, Ellen Rydelius, Agnes Byström och Gerda Marcus. Snart blir de fler. Det bildas ett systerskap, de är konkurrenter samtidigt som de håller hårt om varandras ryggar. Utanför deras kamp för att göra karriär likt männen gjorde får läsaren följa med dem hem bakom stängda dörrar, för ja, vilka var de privat utanför yrkeslivet? Det lyckas bokens författare Fatima Bremmer förmedla väl, på både faktisk verklig basis invävd med fiktion och utfyllnad av henne själv. Det är skickligt, sannolikt och fängslande. En kollektivbiografi med många dagars hårt arbete med forskning om Klarakvarterens historia som Bremmer har gjort. Det är feminism så det ryker om det, och det skönlitterära berättandet ger historien liv. Källförteckningen är inte mindre än 25 sidor. 

Boken handlar även om andra personer som gjorde starka avtryck på 1900-talet, som politiker, konstnärer och andra celebriter. Viktiga historiska händelser skriver Bremmer om men den röda tråden handlar främst om Ligan. I början får Ligan kämpa mycket för att överhuvudtaget få sätta sina fötter på redaktionerna, men efter många års slit kommer belöningen.

Inget kommer gratis. I kärlekslivet kämpar de även där, i den mansägda världen. Hjärta och smärta, men även missbruk och psykisk ohälsa. Flera av kvinnorna i Ligan bränner ut sig en eller flera gånger. 

En av ligans medlemmar Ellen Landquist blev tidigt utsatt för flera våldtäkter under sin tid som student och yrkeskvinna. En av hennes nära vänner skjuter sig i huvudet som följd av en psykos orsakat av det kvinnohat hon fått utstå av flera män. De kämpade för kvinnors rösträtt. För jämställdhet mellan kvinnor och män. 

Elin Wägner, en av Ligans originalmedlemmar, kämpade ihop mer än 360 000 namnunderskrifter för kvinnors rösträtt. Gerda Marcus kamp under andra världskriget ledde till att tusentals judar fick komma till Sverige och räddades därmed från koncentrationsläger och mord. Hennes gärning är sällan ihågkommen, vare sig i Hollywoodfilmer eller historieböckerna.

Boken innehåller också Bremmers egna samhällskritik – om orättvisor mellan kvinnor och män och om patriarkatet som än är starkt och diskriminerande. De kvinnliga journalisterna i Ligan började med skitjobb men under deras liv framgent gjorde de karriär och blev framgångsrika författare, politiker och fick chefspositioner på redaktionerna. Från botten till toppen. Man kan inte låta bli att inspireras!