Det Sagerska målet blev under 1800-talet det första våldtäktsmålet i svensk rättshistoria. Sophie Sager vittnade då i rätten om hur en stallmästare hade försökt tvinga henne till prostitution och när hon vägrade misshandlades hon. Efter rättegången blev hon allt mer engagerad i kvinnors rättigheter, för att 1854, efter att ha lyckats frigöra sig från sin kusins förmyndarskap, emigrera till USA där hon engagerade sig i den amerikanska kvinnorörelsen.
Sophie Sager föddes 1825 i Byarums socken i Småland och var dotter till brukspatronen Gabriel Sager och hans andra fru, Johanna Bergenholtz. Sophie Sager hade sammantaget nio syskon, varav fem kom från faderns första äktenskap och övriga från det andra. När fadern avled 1834 hamnade den stora familjen i ett svårt läge, vilket ledde till att Sophie Sager blev fosterbarn i Ljungby hos en till släkten närstående prästfamilj. På väg mot vuxenlivet bodde hon ett tag i Jönköping där hon försörjde sig som sällskapsdam och guvernant, men så småningom öppnade sig möjligheten att skaffa sig en utbildning i slädsömnad på ”fru Hultmans ateljé” och starta en egen butik.
I ett försök att förverkliga sina drömmar flyttade hon som 23-åring från Jönköping till Stockholm 1848. Hon hyrde rum hos skomakarmästaren Dillström i Gamla stan, men bostaden visade sig vara en lönnkrog och möjligen även en hemlig bordell. Ägaren försökte att utsätta Sophie Sager för påtryckningar in i dess smutsiga verksamhet, vilket hon vägrade och försökte förtvivlat finna en ny bostad i huvudstaden. Många gånger erbjöds hon rum, förutsatt att hon gick med på att prostituera sig.
Det Sagerska fallet 1848
Uppgiven över sin bostadssituation grät hon på en bro, varpå stallmästaren Gustaf Adolf Möller försökte trösta henne och erbjöd ett delat rum med en linnesömmerska, vilket Sager tackade ja till. Dock visade det sig att linnesömmerskan i själva verket var i prostitution under Möllers kontroll. När Sager inte ville ställa upp på Möllers olika förfrågningar, misshandlade han henne och försökte även våldta henne. Han låste in henne i sitt hem och förvägrade henne mat, men hon lyckades fly medan han sov. Hon uppsökte läkaren Johan Brisman, som dokumenterade hennes skador. På Brismans rekommendation gjorde Sager en polisanmälan mot Möller, vilket hon också gjorde.
Målet togs upp i rätten där hon förde sin talan. Rättsfallet blev mycket uppmärksammat i dåtidens svenska press – bland annat i Aftonbladet och inte minst Stockholms Dagblad som gjorde en följetong om det hela. Möller avfärdade Sager som ”mentalt sjuk” och en ”nöjeslysten äventyrska”. Brismans intyg om misshandeln underströk att Sager hade utsatts för livsfarliga skador, vilket vägde tungt i bevisningen och blev avgörande i utfallet. Så småningom dömdes Möller till skadestånd.
Det Sagerska målet blev det första våldtäktsmålet i svensk rättshistoria. Vid denna tidpunkt var det ytterst ovanligt att en kvinna polisanmälde någon man för våldtäkt, dels för att rättsväsendet (liksom samhället i stort) ansåg att ansvarsbördan låg på offret. Textunderlaget från rättegången publicerades i en skrift på 48 sidor med förord och tillägg av Sager själv, samt ett bifogande av ett porträtt av henne.
Inspirerad av Fredrika Bremer
Efter rättegången, liksom konfrontationen med Stockholms utbredda sociala och moraliska misär, blev Sophie Sager alltmer engagerad i kvinnors rättigheter under 1850-talet. En viktig inspirationskälla var författaren Fredrika Bremer och dennes idéer om kvinnans emancipation. På eget initiativ började Sager framträda i offentligheten med politiska krav om kvinnors rätt till utbildning, arbetsmöjligheter samt självständighet (det vill säga, att kvinnor skulle slippa ha en man som förmyndare). Dock förespråkade hon inte kvinnlig rösträtt, eftersom hon ansåg att den reformen inte var särskilt nödvändig för kvinnokampen.
Dock mötte hon stort motstånd från män som lyssnade och hånskrattade åt henne. Men hon fick heller inte alltid stöd från kvinnor under sin turné från de la Croix salonger i Stockholm till landsorterna, därför att hon med sina krav ansågs dra ett löjets skimmer över kvinnosläktet, ja, till och med grotesk. Men det fanns också tillfällen som visade motsatsen, till exempel när hon talade vid vårbalen i Uppsala 1850. Där och då fick hon ett respektfullt bemötande av prins Gustaf, som benämnde henne som ”reformatrice” och bjöd upp henne till dans.
Emigrerade till USA 1854
I Sverige höll Sager föredrag och publicerade en rad pamfletter och skrifter, vars språk och stavning delvis gjorde hennes bristande utbildning uppenbar. Men hon var retoriskt skicklig i sina offentliga framträdanden. Hennes mest omfattande arbete var den 114 sidors långa novellen Bilder ur lifvet eller Fosterbarnets afslöjade genealogi som hon gav ut 1852 via ett eget förlag. I detta verk ville hon skildra utifrån personliga erfarenheter hur det patriarkala förtrycket gav kvinnor dåligt självförtroende, trots att kvinnor av naturen givet är lika rustade med förnuft som männen. Parallellt med sina föreläsningar försörjde hon sig i den gryende textilindustrin, där hon på en trampsymaskin sydde syrtuter (långa rockar för herrar).
År 1854 lämnade Sager Sverige för USA, efter att ha lyckats frigöra sig från sin kusins förmyndarskap. I USA engagerade hon sig i den amerikanska kvinnorörelsen och fortsatte att hålla föredragsturnéer. Hon gav ut två uppmärksammade skrifter: A Woman’s Desire and a Man’s Duty (1861) och A Lecture on Modern Society and the Marriage Relation (1880). Hon gifte sig med musikprofessorn Eugene Adolphe Wiener, som var en amerikan av tyskt ursprung, och tillsammans fick de två barn, Gabriel och Victor. Hon dog i New York 1901.
I dag den 3 juni är det 200 år sedan Sophie Sager föddes.
