”På ytan är jag den socialt kompetenta eleven med toppbetyg, omtyckt av alla. Men bakom leendet finns en ständig kamp. Skolans sociala spel dränerar mig.”, skriver Hanna Jingfors från projektet Lyssna på oss om sin vardag.
Läraren står längst fram vid tavlan, mitt i genomgången om fotosyntesen. Jag försöker fånga orden, men huvudvärken har redan börjat smyga sig på, och klockan visar bara 8.55. Halva lektionen kvar. Mitt namn ropas. Jag möter lärarens blick. Han pekar menande på ordet druvsocker. ”Eller även kallat för…” fortsätter han och väntar på mitt svar. ”C6H12O6,” svarar jag. Alla vet att jag kan det här. Alltid. Om läraren bara kunnat ge flera möjligheten att svara. Låta mig svara bara då jag räcker upp handen, ge mig ett val.
Lektionen avslutas med en påminnelse om morgondagens prov. Ångesten griper tag direkt. Klasskamrater flockas kring mig. De söker min uppmärksamhet, som om vi är nära vänner. Jag suckar inombords, men klistrar på leendet de vill se. De köper det. Alltid.
Med en svans av människor efter mig går jag fram till läraren, i hopp om att få klarhet. ”Vad ska jag fokusera på?” frågar jag. Han ler vänligt.
”Det kommer gå jättebra, du behöver inte oroa dig,” säger han, precis som alltid. Han ber inte om ett förtydligande om vad jag egentligen menar, han frågar inte varför. De frågar aldrig.
”Du är ju så smart, det går alltid bra för dig,” tillägger en klasskamrat och de andra nickar instämmande. Alltid, alltid tror de att allt går problemfritt för mig. Alltid har de den där förutfattade meningen om att allt är lätt.
Jag försöker få något konkret svar från läraren, men det leder bara till en uppmaning att jag ska hjälpa mina ”kompisar”. Ytterligare en suck. En lång rast väntar, fylld av socialt krävande interaktioner med människor som tror att vi är vänner. Alla tror, ingen frågar, ingen vill riktigt förstå, förstå att någon som ser så glad ut, är så duktig, är så omtyckt, kan ha ett helvete. De alla köper det falska leendet och anar inget av det som finns bakom.
När skoldagen äntligen är över och dörren hem slås upp, faller jag ihop i soffan. Huvudvärken har blommat ut, tröttheten är förlamande. Jag går igenom uppgifterna, gång på gång. Vad menar de med korta svar? Hur mycket är nog? Har jag missat något? Är detta relevant? Jag måste kunna allt – och lite till – för att vara säker. Samma frågor snurrar varje kväll.
Mamma kommer hem. Våra blickar möts, och vi vet båda vad som väntar: en ångestfylld kväll, fylld av tårar och långa diskussioner om krav, uppgifter och osäkerhet. Jag lär mig hela kapitel utantill, för att inte riskera att ha missat något. På ytan är jag den socialt kompetenta eleven med toppbetyg, omtyckt av alla. Men bakom leendet finns en ständig kamp. Skolans sociala spel dränerar mig. När kvällen äntligen kommer och jag lägger mig, är jag slutkörd – både av dagens prestation och av att vara någon jag egentligen inte är.
Detta är min verklighet. En verklighet där vardera leende har ett dyrt pris.
Lyssna på oss
Det här är den tredje artikeln i en serie om hur målgruppen i Lyssna på oss uppfattar bemötandet av skolpersonalen i gymnasieskolan. Lyssna på oss är ett projekt som drivs av Demokratipiloterna för att öka kunskapen och förbättra bemötandet av ciskvinnor, cisflickor och assigned female at birth.(afabs) med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar autism och adhd. Genom att öka kunskapen hos yrkesverksamma inom vård, skola och myndigheter bemötandet av målgruppen förbättras.
