Trots att Sverige anses vara ett mer ”jämställt” land än många andra, finns det fortfarande betydande brister i hur social rättvisa för transpersoner hanteras, skriver Zara Saeidzadeh, forskare och styrelseledamot i Feministerna (F!).
Transkvinnor drabbas särskilt hårt av sociala orättvisor och utsatthet, vilket bekräftas i ett flertal internationella studier. Deras kvinnlighet och femininitet uppfattas ofta som falsk och osynlig i olika kulturella kontexter. Denna sårbara position förpassar transkvinnor till samhällets marginaler, vilket leder till fattigdom, våld, arbetslöshet och sexarbete. Trots detta finns det en påtaglig brist på forskning om transkvinnors erfarenheter i det svenska samhället.
I min forskning undersöker jag rötterna till de sociala orättvisor som transkvinnor i Sverige upplever, och visar hur de utsätts för strukturella, institutionella och individuella orättvisor som orsakar olika former av skada. Med utgångspunkt i intervjuer jag genomfört med transkvinnor samt analyser av lagar och policydokument, argumenterar jag för att transkvinnor i Sverige utsätts för: 1) systematisk tystnad, 2) strukturell misstro och 3) institutionaliserat förnekande. Jag förklarar att dessa orättvisor uppstår eftersom transkvinnors kunskap om sig själva inte hörs eller tas på allvar, deras erfarenheter inte tros på, och deras behov förnekas. Jag diskuterar vidare att detta är ett uttryck för epistemisk orättvisa, som bottnar i bristande erkännande av transkvinnors kunskap och erfarenheter inom svensk lag och samhälle.
Min analys visar att transkvinnors kunskap ofta misstolkas och sällan tas på allvar inom familjen, i nära relationer, skolan, arbetslivet eller vården, då de betraktas som mindre trovärdiga, underlägsna och med nedsatt handlingsförmåga. Detta leder till tystnad, ignorans och avvisande. Transkvinnor upplever också att de felkönas och misstros av föräldrar, partners, kollegor, vårdpersonal och staten, vilket osynliggör deras erfarenheter i hela systemet och leder till olika former av skada. Felkönande innebär användning av fel pronomen eller könsroller, inklusive stirrande – antingen medvetet eller på grund av okunskap. Transkvinnor har uttryckt att stirrande kan upplevas som mer hotfullt än fysiska angrepp; det är en form av epistemisk orättvisa där deras genusuttryck, kvinnlighet och erfarenheter inte erkänns eller tros på. Den svenska statens ovilja att lyssna på och kommunicera med transpersoner, och dess bristande förståelse för transkunskap, leder till att deras röster tystas, deras samhällsstatus undermineras, och deras erfarenheter osynliggörs. Denna epistemiska orättvisa har fördröjt reformen av könstillhörighetslagen (GRA) och istället lett till skadligare policybeslut såsom förbud mot hormonbehandling för transungdomar samt centralisering av transvården i landet, vilket begränsar tillgången till vård och medicinska resurser. Några transkvinnor beskrev detta som en form av statligt våld riktat mot transpersoner.
Trots över två decenniers påverkansarbete från transcommunityt för att reformera GRA genom att ta bort diagnoskravet på könsdysfori, åldersgränser och medicinska utredningar, innehåller den senaste reformen (Förbättrade Möjligheter att ändra kön 2023/24) – som förväntas träda i kraft i juli 2025 – inget erkännande av köns-självbestämmande. Istället flyttas beslutsrätten för medicinsk transition från Socialstyrelsen till vårdcentralerna. Medicinsk utredning kommer fortfarande krävas vid ändring av medicinskt kön, där åldersgränsen är satt till 18 år, medan personen måste vara 23 år vid ansökan om borttagning av könskörtlar och underlivskirurgi. För juridiskt könsbyte anges åldersgränsen till 16 år, men personen måste genomgå ett “förenklat test av könsidentiteten”. Under tiden sprider Sverigedemokraterna en transfientlig syn i samhället och påverkar lagar och policybeslut genom att ifrågasätta transpersoners trovärdighet och handlingskraft. Denna hållning har påverkat svensk public service (2019, 2021, 2023) att producera flera program där transbarn framställs som psykiskt sjuka och oförmögna att fatta informerade beslut om transition, ofta med hänvisning till Rapid Onset Gender Dysphoria. Detta är ytterligare ett exempel på epistemisk orättvisa där transpersoners kunskap och behov nedvärderas.
Zara Saeidzadeh är forskare i genusvetenskap vid Örebro Universitet och associerad biträdande professor vid Simone de Beauvoir Institute (Kanada), samt styrelseledamot i Feministerna (F!)
