”Trots dokumentärens försök att visa på allvaret i sexuellt våld, förmedlas en gammal, välbekant berättelse: att det är tjejer och kvinnor som ska bära samhällets förändring på sina axlar”, skriver Adine Samadi, ordförande för Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige.
SVT:s nya dokumentärserie Utan samtycke skildrar tre unga kvinnors erfarenheter av sexuellt våld. Den ena blir utsatt för strypvåld efter en nätdejt, den andra blir utsatt för sexuellt våld av sin kille, den tredje utsätts för sexuella övergrepp av en vän. Samtliga anmälningar leder till fällande domar.
Dokumentären är inte dålig. Det finns tvärtom en hel del att ta fasta på. Till exempel att de låter de kvinnor och tjejer som berättar vara anonyma. Den visar också på hur utbrett det sexuella våldet mot kvinnor och tjejer är – och den tar upp svårig heten i att kunna säga nej.
Även om det eventuellt är oavsiktligt av SVT så är det viktigt att lyfta just den problematiken kring samtycke. För i ett samhälle där våld mot tjejer är normaliserat och det finns konsekvenser av att inte samtycka, blir en samtyckeslag i bästa fall verkningslös. Och i många fall blir den till hennes nackdel.
Roks kvinnojourer och tjejjourer vittnar om tjejer och kvinnor som inte längre vet om det de varit med om faktiskt är sexuellt våld. De samtyckte ju, enligt vad som verkar vara den allmänna uppfattningen. Och stryptag under sex har blivit så normaliserat att det inte längre ses som våld.
I en rapport till rådet för mänskliga rättigheter skriver FN:s särskilda rapportör om mäns våld mot kvinnor, Reem Alsalem, om de utmaningar och begränsningar begreppet samtycke medför (23/6-2025). Hon skriver bland annat att begreppet riskerar att förbise den historiskt inrotade könsmaktsordningen. Risken är då att en upplevelse av samtycke kan uppstå i situationer präglade av makt och kontroll, beroendeställning eller maktobalans, där kvinnors underordning utnyttjas till männens fördel.
”I detta sammanhang blir själva idén om samtycke ouppnåelig, och varje sken av samtycke förvrängs av de omgivande maktdynamikerna och manipulationen”, skriver hon.
Dessutom är rättssystemets tolkningar av vad som utgör samtycke ofta djupt präglade av kulturella och sexistiska stereotyper, menar Alsalem. Det finns belägg för att bedömningen av våldtäktsoffers samtycke bygger på irrelevanta faktorer som härrör från idéer om ”det ideala brottsoffret”. Och det är en bild som kvinnojourerna och tjejjourerna kan bekräfta.
Reem Alsalem talar även om samtycke när det kommer till surrogat och prostitution. Varför ser vi inte fler fällande domar om våldtäkt mot kvinnor i prostitution, om samtycke krävs för att det inte ska vara våldtäkt? Minns ni fallet Paolo Roberto? Han sa till och med i en omtalad TV4-intervju att kvinnan som utsattes för prostitution ”säkert [är] någon som är dittvingad” och att han visste att ”hon är ju inte där för att det är jättetrevligt”.
Samtycke används också till de förövande männens fördel. Som i fallet Sean Diddy Combs. I rättegången använde försvaret alla knep i förövarboken när de envetet präntade in i juryn att kvinnorna som våldtagits och förnedrats under Diddys ”freak offs” hade samtyckt. När domen föll i juli 2025 stod det klart att åklagaren inte hade lyckats bevisa att Cassie Ventura, Diddys ex, hade känt sig tvingad och hotad. Med andra ord har man inte kunnat bevisa att Ventura inte har samtyckt till att bli våldtagen, strypt och kissad på. Resultatet: Diddy friades från anklagelserna om att ha tvingat henne till prostitution.
Ändå hyllar SVT-dokumentären Utan Samtycke den svenska samtyckeslagstiftningen helt okritiskt. Det lyfts enbart att det har blivit fler som anmäler sexualbrott, men det saknas information om, och en analys kring, att det fortsatt är så få domar och polisutredningar.
Under 2024 anmäldes nästan 26 000 sexualbrott i Sverige. 6 263 av dessa ledde till fällande dom. Det är en minskning med hela 19 procent jämfört med 2023, enligt Brå.
Trots dokumentärens försök att visa på allvaret i sexuellt våld, förmedlas en gammal, välbekant berättelse: att det är tjejer och kvinnor som ska bära samhällets förändring på sina axlar. Genom att de berättar om sina övergrepp och blir en siffra i statistiken, genom att de ännu en gång exponerar sina trauman, så kanske, kanske det leder till att något händer – någon gång. Men förmodligen inte för just dem.
Men tjejer och kvinnors kroppar, liv och erfarenheter ska inte vara bränslet för samhällets långsamma maskineri eller för att killar och män ska sluta utsätta tjejer för våld. Det är inte deras ansvar att skydda sig själva eller att övertyga samhället om att deras berättelser är värda att tas på allvar.
I decennier har kvinnor och tjejer vittnat om sexuellt våld. Vi såg det med #metoo – ett massivt upprop, ett avgrundsvrål från kvinnor över hela världen. Och vad blev samhällets svar? Att anmäla kvinnorna för förtal. Att skydda männen. Att förminska berättelserna. Att tysta kvinnor och tjejer.
Det är inte brist på vittnesmål som är problemet. Det är brist på vilja att lyssna. Det är brist på ansvar där det hör hemma – hos rättsväsendet, hos politiken, hos hela den patriarkala struktur som hellre skyddar mäns anseende än kvinnors liv.
