”Jag kan prata med min femåring om framtiden. För barnen i Gaza finns inget annat än en kamp för överlevnad. Eller en önskan att dö.”, det skriver Gudrun Schyman som också lyfter läget för Ukrainas barn där kriget har pågått i tusen dagar. Hon undrar: Hur i helvete tänker militaristerna?
Jul, nyår och trettondag. Allt är avklarat och det är bara att önska alla en god fortsättning. Men hur ska den se ut – fortsättningen?
Jag kan inte låta bli att tänka på barnen. Mina egna är stora men jag har barnbarn. Jag har ett stort och ett litet. Det lilla fyller fem i februari. Honom har jag förmånen att få ha på heltid ibland. Som nu veckan innan jul. Vi kunde göra förberedelserna tillsammans. Köpa gran, klä den, göra köttbullar, skära rödkål. Och träna på julsångerna som vi skulle sjunga med alla andra som skulle komma. Sedan.
Vi tycker om att gå, att vandra, längs havet, han och jag. Och alltid hamnar hans hand i min. Alltid. Det är inget vi pratar om. Det bara blir så. Går vi bredvid varandra så kommer hans hand in i min. Alltid. Det är ingen stor sak. Han säger inget och jag säger inget om det. Händerna bara finns där, för varandra.
Det är en intimitet som utspelar sig. Ett förtroende. En outtalad visshet om trygghet. Jag älskar det och kommer att berätta för honom, när han blir större, vad det betydde för mig. Jag har varit med om det förr, med mina egna barn, och nu får jag vara med om det igen. Det lilla livet som blir så stort. En överväldigande ömsesidighet som sträcker sig långt ut i universum. Vår väg in i framtiden.
Samtidigt, en annan dag i samma vecka, vid skrivbordet. Jag läser mediarapporter om läget i Gaza.
Nära 70 procent av de tusentals personer som dödats i israeliska attacker sedan Gazakrigets start är kvinnor och barn.
Jag läser i en rapport från Warchild:
- 96 procent av barnen i Gaza känner att deras död är oundviklig.
- Åtta av tio lider av mardrömmar.
- Hälften av barnen önskar att de vore döda.
Och siffror från Rädda Barnen, FN, UNICEF, också december 2024:
- 16 500 barn har dödats.
- 21 000 barn beräknas vara försvunna
- 25 000 barn har förlorat en eller båda föräldrarna
- 10 barn per dag förlorar ett eller två ben. (Siffran inkluderar inte barn som förlorat armar eller andra kroppsdelar.)
- Ett av tre barn är akut undernärda
Jag kan prata med min femåring om framtiden. För barnen i Gaza finns inget annat än en kamp för överlevnad. Eller en önskan att dö.
Jag vet inte hur många barn som har dött i Rysslands invasion av Ukraina. Jag har inte hittat några siffror. Men jag vet att raketattacker mot civila är vardag i Ukraina. Robotar avfyras mot städer och byar. Sjukhus, förskolor och bostadshus – alla är mål för ryska missiler. Kriget i Ukraina drabbar miljontals barn och familjer. Jag vet att liv står på spel varje dag.
Rädda Barnen skrev i december 2024 att en halv miljon barn har fötts under de tusen dagar som kriget i Ukraina har pågått. Under dessa tusen dagar har barn dödats och lemlästats, förlorat familj och vänner, tvingats fly hemifrån och fått söka skydd undan anfall i källare och i tunnelbanor..
Jag skulle vilja fråga alla entusiastiska militarister, ni som just nu verkar bli fler och fler, ni som nu på bred front vill ösa pengar och vapen över pågående krigsskådeplatser – HUR I HELVETE TÄNKER NI ???
