Så kom den statliga utredningen om en nationell kulturkanon i mål, när Lars Trägårdh, professor i historia, överlämnade sitt betänkande till kulturminister Parisa Liljestrand (M) under en presskonferens i Uppsala på tisdagen. Filip Hallbäck kommenterar.
Redan långt innan utredningen blev klar har förslaget om införandet av en nationell kulturkanon under tre år varit omdiskuterat i bred bemärkelse, framför allt kring dess funktion och relevans. Faktum är att inga motiveringar till varför Sverige bör införa en statlig kulturkanon ens förekommer i Tidöavtalet, utan uppdraget beskrevs på följande vis: ”Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.”
Parisa Liljestrand har som ansvarigt statsråd argumenterat för att syftet bakom denna typ av kanon handlar om att främja människors bildningsresor och i förlängningen skapa gemensamma referensramar. I en SVT-intervju 2022 framhöll hon att hon var övertygad om att en kulturkanon kunde fungera som en ”enande kraft” i ett splittrat och polariserat samhälle. När regeringen i december 2023 beslutade om direktiven för den kommitté som skulle framlägga ett förslag på en nationell kulturkanon beskrev man att det skulle vara ”ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”.
Åtta miljoner kronor ur statsbudgeten har avsatts för detta kulturpolitiska projekt. Vid tillsättningen av ledamöterna i kommittén den 29 februari 2024 fanns, förutom Lars Trägårdh som dess ordförande, Marlen Eskander (verksamhetschef för Läsfrämjarinstitutet), Gunilla Kindstrand (journalist), PJ Anders Linder (chefredaktör Axess) samt Peter Luthersson (docent i litteraturvetenskap). Eskander hoppade av sitt uppdrag, av ”principiella skäl”. I sitt avskedsmejl till Regeringskansliet skrev hon att ”direktivet från regeringen frångicks, och tolkningen av uppdraget blev alltför subjektiv”.
Under processen förekom diverse interna slitningar pågå inom nämnda kommitté, inte minst på grund av Trägårdhs ledarskap. I en intervju med Dagens Nyheter uttryckte han att han inte var intresserad av att inkludera Sveriges fem nationella minoriteter i arbetet, utan var ”mer intresserad av intelligenta individer än representanter för olika intressen”. Vidare har han, enligt avslöjande från DN, valt att utesluta tjänstepersoner från kulturdepartementet från att närvara vid kommitténs möten, eftersom ”kvaliteten” då skulle bli bättre.
Bildningsideal kontra ekonomisk verklighet
Resultatet av den färdiga utredningen är att det sammantaget finns 100 verk i två kategorier: Dels en om konstarter (prosa, dikter, musik, bild och form, film och scenkonst, lärdom och sakprosa), dels en om samhällsorienterade ämnen (lag och rätt, religion, ekonomi, uppfinningar och offentlighet) som satt ”varaktig prägel på det svenska samhället”. Idén till denna uppdelning härrör från Nederländernas nationella kulturkanon och viss inspiration har även hämtats från den danska modellen. Gällande urvalet har det åtminstone gjorts en tydlig avgränsning och det gäller att verken som inkluderats i listan är minst 50 år gamla.
I Sverige nya kulturkanon är endast 21 kvinnor upphovspersoner bakom 100 utvalda verk, däribland Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Karin Boye, Katarina Taikon, Sonja Åkesson, Anna Maria Lenngren, Alice Tegnér, Frida Stéenhoff, Elsa Beskow och Hilma af Klint. Det intressanta blir inte endast vilka som inkluderats, utan i hög grad vilka som exkluderats. Det finns alltså en rad välkända och respekterade kvinnor inom svensk kulturhistoria som inte inkluderats i Sveriges kulturkanon, till exempel Sophia Elisabet Brenner, Fredrika Bremer, Emilie Flygare-Carlsén, Elin Wägner, Moa Martinsson, Birgitta Trotzig, Sara Lidman, Sigrid Hjertén, Mai Zetterling och Mimi Pollack.
Den breda debatten kring införandet av en nationell kulturkanon som uppstått både i samband och efter presskonferensen i Uppsala har annars varit av relationell karaktär och handlat om Tidöregeringens kulturpolitik i stort. Det råder en skarp kontrast mellan fina tal om bildningens betydelse och den ekonomiska realiteten. Samtidigt som regeringen investerat både resurser och prestige i en kulturkanon har man i samma andetag genomfört kraftiga nedskärningar på folkbildningen, med konsekvensen att många folkhögskolor tvingats gå i konkurs och flera studieförbund avvecklats. Enligt Olle Westberg , generalsekreterare för rörelsefolkhögskolans intresseorganisation, saknas 250 miljoner kronor i uteblivna anslag från statligt håll.
Liknande kritiska inslag i kanondebatten har även kommit från flera intresseorganisationer inom kulturbranschen, varpå att få eller inga har efterfrågat en nationell kulturkanon. Sveriges Författarförbund ordförande Anja Gatu hävdar i ett uttalande att kulturkanon som litteraturpolitik betraktat är ”ointressant” och att prioriteringarna snarare borde ligga på utmaningar som strömningtjänster som urholkar ersättningar och AI som ett allvarligt hot mot såväl upphovsrätten som översättaryrket. Sara Edström, ordförande för Konstnärernas Riksorganisation, säger i ett pressmeddelande att införandet av en nationell kulturkanon i praktiken innebär ”en mycket begränsande syn på konsten” och att fokus borde istället vila på att förbättra konstnärernas ekonomiska och sociala villkor.
Kulturkanon – ett historiskt perspektiv
Utifrån ett historiskt perspektiv slog diskussionen om kanonisering igenom i mitten av 1990-talet, varav Harold Bloom (1930–2019), en omtalad litteraturforskare från USA, hade ett avgörande inflytande. I sitt standardverk The Western Canon: The Books and School of the Ages från 1994 framstod han som en ivrig försvarare av idén kring en västerländsk litteraturkanon och argumenterade för vikten av en renodlad estetisk bedömning av litterära verk i stället för ideologiinriktade tolkningar inom den samtida litteraturkritiken, däribland semiotik, dekonstruktivism, marxism, feminism och psykoanalys. Han hävdade att författare som William Shakespeare, Miguel de Cervantes, Leo Tolstoj, Henrik Ibsen, Marcel Proust, Franz Kafka och Johann Wolfgang von Goethe hade bestående estetiska värden, som dels utgjorde sublima representationer för författarnas nationella tillhörighet, dels att verken var universellt viktiga för människans förståelse för litteraturens kraft. I hans egen kanonlista framhöll han 26 enskilda västerländska författare och deras verk, varav endast fyra var kvinnor (Jane Austen, Emily Dickinson, George Eliot och Virginia Woolf).
Kritiska perspektiv från postmodernistiska idéströmningar – som expanderade på bred front inom den akademiska världen på 1980-talet – innebar i förlängningen en politisering av litteraturen, hävdade Bloom. Hans omstridda resonemang har länge varit föremål för kritiska diskussioner inom akademiska kretsar, inte minst i anslutning till frågor om problematiska begrepp som ”världslitteratur”. Den återkommande kritiken mot Blooms litteraturkanon bottnar i att den anses skapa en form av kulturell elitism, som i sin tur ignorerar dimensioner som rör makt, identitet och representation – något som illustreras av exempelvis den klena representationen av kvinnliga upphovspersoner och att samtliga av Blooms utvalda namn är vita västerlänningar.
I en svensk samtidskontext finns en annan kritik som inte handlar om kulturkanon och dess praxis i sig, men att problem uppstår när en sådan kanon dikteras av staten. Förslaget om kulturkanon tycks främst vara ett krav från Sverigedemokraterna (SD) och Kristdemokraterna (KD), som av ideologiska skäl skapa en samhällsgemenskap med stöd av kultur som redskap; att staten lägger beslag på enskilda estetiska verk i syfte att definiera (och i förlängningen idealisera) ”svenskheten”, vilket innebär att det finns en underliggande agenda att understödja kulturella och historiska narrativ.
När man talar om kultur i termer av gemenskap inom en sådan nationalistisk diskurs blir konsekvensen att både konstnärskap och udden i flera konstnärliga verk i en kanoniseringskontext riskerar att neutraliseras och avpolitiseras. Det finns alltså risker för ett osynliggörande av motsättningar och skiljelinjer som kultur ofta eftersträvar att exponera. Även bildningsbegreppets underliggande syfte (att stimulera till intellektuell utveckling hos individen genom att kritiskt reflektera och analysera snarare än att bekräfta förutbestämda uppfattningar) riskerar att förvanskas och lägga grund för en statisk, steriliserad syn på kultur som på längre risk lamslår kulturbegreppets rörlighet och därmed urholkar mångfalden av perspektiv som inte är beroende av nationella tillhörigheter och gränser.
