Tidöregeringen framstår som ett gruppäktenskap vars energi urholkats och kvar finns bara idé- och visionslöshet. Det enda regeringen har kvar är rasismen som ett sätt att demonstrera handlingskraft och som ett redskap för att kanalisera allmänhetens frustration när andra faktorer utlöst diverse samhällskonflikter, skriver Filip Hallbäck.
Under tisdagskvällen debatterade kulturminister Parisa Liljestrand (M) och Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar i SVT om den kulturkanon som presenterades under samma dag. Det dröjde inte länge förrän riksdagsledamoten Jessica Stegrud (SD) kommenterade det hela följande på X: ”Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt”.
Liljestrand reagerade givetvis med bestörtning, skärmdumpade Stegruds inlägg och skrev: ”Jag kom till Sverige när jag var tre år. Det här är det land där jag vuxit upp, och den enda plats på jorden som jag skulle vilja kalla för hem. Det är en oerhörd ära att få vara vårt lands kulturminister. Tycker Jessica Stegrud att vi inte borde delta i debatten på grund av vårt ursprung?” varpå Stegrud svarade i kommentarsfältet: ”Nej det tycker jag såklart inte – var skriver jag det?”
Svaret finns självfallet återgivet i Stegruds insinuanta tweet och det vet hon. Hennes formulering utgör för övrigt ett skolexempel på hundvisslande, det vill säga, en medveten tvetydighet som förmedlar ett budskap till specifika grupper – i Stegruds fall arga ”svärjisar” som triggas i gång av tanken att ”det mångkulturella experimentet” – personer som rasifieras som icke-vita – ges utrymme för att prata om svensk kultur i public service-medier och med sitt omdömeslösa självförtroende är beredda att ge sig ut för att verbalt kriga i kommentarsfälten. Med få ord kan man säga väldigt mycket. Bara det faktum att Stegrud inte nämner ”en svenskfödd kurd och en perser” vid namn i detta retoriska sammanhang, utan reducerar dem enbart till sina etniciteter, är ett tecken på avhumanisering. Därtill en antydning att alla som inte anses ingå i den sverigedemokratiska idén om ”svenskheten” ska exkluderas.
Liljestrand, Redar eller andra förtroendevalda förtjänar inte att utsättas för rasism eller andra påhopp, oavsett vad man tycker om deras politiska insatser. I grund och botten ska meningsmotståndare bemötas med värdighet, samt främst med fokus på sakfrågorna och sakargumenten.
Det dröjde inte länge förrän Liljestrands partikollegor, statsminister Ulf Kristersson (M) och migrationsminister Johan Forssell (M), liksom Liberalernas partiledarordförande tillika utbildningsministern, Simona Mohamsson (L) ryckte ut till kulturministerns försvar. ”Obegripligt” tyckte Kristersson, ”Vad menar du egentligen?” undrar Forssell, ”Vad fan är hennes problem?” frågar Mohamsson. Emellertid vet jag inte huruvida Liljestrand och hennes ministerkollegor faktiskt är genuint förvånade. Inte nog med att ingen av dem tycktes se hyckleriet med att de själva ständigt har talat om invandring i termer av problem. Ingen tycks våga nämna kärnan i Stegruds inlägg: Det handlar om rasism.
Tvärtom försöker samtliga än en gång att förminska allvaret och närmast förnuftsförklara ett parti som har ideologiska rötter i vitmaktmiljön och nazistkretsar, som än i dag har företrädare på alla nivåer som blivit påkomna för samröre med högerextremism och uttalanden som varit betydligt mer explicita än Stegruds. Vid det här laget vet Tidöpartierna mycket väl vad Sverigedemokraterna är för parti, med tanke på all dokumentation och granskning som gjorts både innan och efter riksdagsvalet 2010. Tidöpartierna har under 2010-talet kopierat Sverigedemokraternas problembeskrivning utifrån fromma förhoppningar att vinna tillbaka väljargrupper, men i praktiken normaliserat och legitimerat SD:s världsbild. Man har använt samma hårda retorik och talat om vilka krav ”vi” ska rikta mot ”dem”. Till slut släppte Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna dem in i regeringsbildningen.
Den här gången riktades den rasistiska släggan mot en av de egna, det vill säga, Liljestrand, förmodligen som en testballong för att avläsa reaktionerna hos såväl Tidöpartierna som allmänheten. I det här läget är det är nödvändigt att lyfta blicken och inte bara fokusera på nuet och det förflutna. Det här mediala ”bråket” mellan Sverigedemokraterna och Moderaterna – som Stegruds utspel gett upphov till – kanske på sätt och vis kan möjligen också ses som en indikator på något annat.
Tidöregeringen framstår som ett gruppäktenskap vars energi urholkats och kvar finns bara idé- och visionslöshet samt en påtaglig trötthet i projektet. Man enades genom ett hårdnackat motstånd mot de rödgröna partierna i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet. I dag håller man ihop för maktens skull, men alla inblandade förefaller bara passiv-aggressiva. Sanningen är att man har misslyckat med i stort sett allt under hela mandatperioden: Den ekonomiska politiken har fördjupat klyftorna mellan rika och fattiga, jämställdhetsarbetet backar på flera punkter, arbetslösheten är skyhög, deras stram migrationspolitik har fått negativa återverkningar i hela välfärdssystemet, skolpolitiken har misslyckats, kriminaliteten fortskrider, klimat- och miljöpolitiken är åt fanders, Sverige har skämt ut sig internationellt i frågan om folkmordet i Gaza, och så vidare.
Det enda som regeringen har kvar är rasismen som ett sätt att demonstrera handlingskraft och som ett redskap för att kanalisera allmänhetens frustration när andra faktorer utlöst diverse samhällskonflikter. Spela grupper mot varandra. Söndra och härska. För att parafrasera Ellen Key: ”Rasismen är det som finns kvar när vi privatiserat allt annat”. Men även rasismen krackelerar inom Tidöregeringen. Det ruttnar inifrån. Man försöker hålla enad front utåt, samtidigt som man tar kål på varandra internt. Om Stegrud låter som hon gjort i sina sociala medier, så kan man ju bara föreställa sig hur det låter bakom stängda dörrar.
