Efter den rödgröna promenadsegern, det högerpopulistiska Fremskrittspartiets uppgång och Høyres kräftgång i senaste Stortingsvalet i Norge meddelar Erna Solberg på fredagen att hon ämnar avgå som partiledare för Høyre efter 21 år på posten.
– När det konservativa partiet ska lyfta sig inför kommande val kommer det inte att ske under mitt ledarskap, säger Erna Solberg, rapporterar NRK. Hon och tillägger:
– I dag har jag därför bett det konservativa partiets centralkommitté att sammankalla till ett nationellt kongressmöte 2026, där konservativa partiet kommer att välja en ny partiledning.
Erna Solbergs avgång innebär därmed att en epok går mot sitt slut i norsk politik, med tanke på att hon varit en av Norges mest kända politiker med sitt decennielånga engagemang inom Høyre på såväl lokal nivå som rikspolitiken.
”Smeknamnet Jern-Erna”
Hon avlade en examen i statsvetenskap, statistik, nationalekonomi samt sociologi vid Universitetet i Bergen 1986 och valdes till Stortinget för första gången 1989. Hon tjänstgjorde som kommun- och regionminister i Kjell Magne Bondeviks andra regeringsbildning.
Det fanns en allmän uppfattning om Solberg av att hon hade hårda nypor i flera frågor, däribland att hon förespråkade en restriktiv asylpolitik, vilket gav henne smeknamnet ”Jern-Erna” i massmedierna – ett namn som ledde tankarna till Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher som kallades för ”Järnladyn”, på grund av dennes konservativa ideologi och strängt obevekliga ledarskap.
Som partiledare drev hon sin första valrörelse 2005, som slutade i ett historiskt bakslag från 21 procent av väljarstödet till 14 procent – det sämsta valresultatet i partiets historia. Två viktiga orsaker var att det dels fanns ett stort missnöje mot regeringen Bondeviks politik (framför allt i sjukvårdsfrågan), dels att Høyre gick till val på en marknadsliberal privatiseringslinje, vilket avskräckte flera väljargrupper.
Borgerlighetens statsminister
Med lärdomar och inspiration från Nya Moderaterna i Sverige, med Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann i täten, förnyade hon bilden av Høyre genom att orientera sig mer mot mitten och framhöll den sociala profilen. Hon ville komma från bilden som en ”Jern-Erna” genom att framställa sig som trogen partiets konservativa ideologi för att blidka kärnväljarna och samtidigt intog en mer pragmatisk hållning i vissa frågor för att attrahera nya väljargrupper. Exempelvis tonade hon ner retoriken kring sänkta skatters positiva betydelse och talade i stället om ”reformer”. I stället för att tala om att nedrusta den norska välfärdsstaten, betonade hon viljan att styra upp det hela mer effektivt.
Inför valet 2009 återhämtade sig Høyre efter tidigare valförlust och lyftes till 17 procent av väljarstödet, vilket etablerade bilden av Solberg som en folklig politiker som förmådde att göra comeback och Høyre som ett parti med seriösa ambitioner att konkurrera ut Fremskrittspartiet i positionen som Stortingets näst största parti.
Solberg lanserades som den norska borgerlighetens statsministerkandidat inför valet 2013 och nådde exceptionellt stora valframgångar – dels blev Høyre med sina 26,8 procent av väljarstödet näst största parti, dels kunde det borgerliga blocket (som bestod av Høyre, Fremskrittspartiet, Kristelig Folkeparti och Venstre) med sina 92 mandat av 169 bilda en majoritetsregering. En så stor majoritet hade inget av blocken haft efter andra världskriget.
Solberg valdes till Norges statsminister och blev därmed andra kvinnan på den posten efter Arbeiderpartiets Gro Harlem Brundtland som var statsminister 1981, 1986–1989 och 1990–1996. Siv Jensen, partiledare för Fremskrittspartiet (en post hon satt på mellan 2006–2021) utsågs till finansminister i Solbergs högerregering.
Solberg omvaldes för en andra mandatperiod under valet 2017 och Høyre var med sina 25 procent av väljarstödet fortsatt med mycket god marginal Stortingets näst största parti. Dagarna som statsminister var dock räknade efter valet 2021, men hon aviserade inga som helst intentioner på att avgå som partiledare.
Makens aktieaffär början på slutet
Under coronapandemin förorsakade hon skandal när hon bröt mot nationella hälsoriktlinjer genom att gå till en restaurang i Geilo med sin man och 13 familjemedlemmar för att fira sin 60-årsdag. Riktlinjerna angav att restauranger endast får ta emot 10 personer från samma grupp. I mars bad hon om ursäkt för att hon brutit mot riktlinjerna och att hon inte tänkte igenom det ordentligt innan hon förhördes. Hon uppgav vidare att hon borde ha vetat bättre. Hon fick böta 20 000 norska kronor efter att en polisutredning hade genomförts.
En annan allvarlig skandal som förmodligen innebar början på slutet av hennes partiledarskap var avslöjandet av hennes make Sindre Finnes aktieaffärer som uppdagades och som skakade Norge – något hon hävdar att hon inte kände till. Under Solbergs tid som statsminister hade Finnes cirka 3600 affärer, varav vissa var mycket känsliga; transaktioner som såg suspekta ut. Han sålde ett stort antal aktier samma dag som Solberg beslutade om nedstängning av Norge i samband med coronapandemin. Även om Solberg aldrig blev föremål för polisutredning kastades ändå en tung skugga över hennes fortsatta politiska karriär.
Med denna skandalomsusade börda i ryggen gick Solberg mot en brakförlust i senaste Stortingsvalet, varpå Høyre förlorade en fjärdedel av väljarstödet. Givetvis inte enda orsaken: Det var förvirrande oklart för väljarkåren vem av Solberg eller Fremskrittspartiets Sylvi Listhaug – som under valrörelsen gick på offensiven och hamnade i hetluften flera gånger – som egentligen var statsministerkandidat för det borgerliga blockets räkning.
Vem som blir Solbergs efterträdare på partiledarposten får framtiden utvisa. Frågan om hennes betydelse för den norska politiken generellt och för sitt parti – apropå hennes långvarighet i offentlighetens tjänst – blir också något för statsvetare att diskutera och bedöma.
