Det är lätt att tänka att den historia om äktenskap och otrohet vi nu läser om på kultursidorna skulle handla om det individuella projektet. Men tvärtom har vi fått det berättat för oss gång på gång, hur någon ska agera i sin roll som statusladdad man respektive ärorik kvinna, skriver svenskläraren Lina Carlsson som ser paralleller till Penelopes långa väntan på Odysseus.
Jag läser i Ida Ali Lundqvists text Välkomna till vårt äktenskap – kuken (och resten av normaliseringen) hur Christopher Wollters och Julia Dufvenius bekännelse inte bara är ”en berättelse om två personer och en bok. Det är en berättelse om hur smärta paketeras till inspiration, hur ansvar tvättas rent under ord som ”frihet” och ”förlåtelse”, och hur en kvinnas uthållighet kan förvandlas till scenografi i en mans hjälteresa. När detta presenteras som något ”ärligt” och ”modigt” riskerar vi att cementera ett mönster där den som skadar får vara protagonisten – och den som drabbats, birollen.” Det är klokt. Det enda jag saknar är ordet ”fortsätta” mellan att och cementera.
Som svensklärare arbetar jag ofta med de klassiska berättelserna och om dem brukar vi säga att deras funktion är att förklara världen liksom människans sätt att leva och att sätta fingret på de moraliska dilemman som kan vara svåra att reda ut. Jag har läst antika textutdrag med mina gymnasieelever varje år, och slås emellanåt av hur djupt dessa urberättelser sitter i människan. Varför återberättas dessa berättelser än i dag? frågar jag retoriskt, och vi kommer alltid fram till att det är för att de på olika vis är lika aktuella i dag som för 2 700 år sedan.
Ni känner såklart till Penelopes långa väntan på Odysseus, medan Odysseus möter flera kvinnor under sina irrfärder. Genom Kalypso, Kirke, sirenerna och Nausika har vi under åtminstone 2 700 år fått inpräntat i oss hur Odysseus frestats av kvinnors kärlek, omsorg eller magiska makt, lockats, lurats med, stannat en stund, gjort sig fri – och att det i slutändan är hans längtan hem till Penelope och Ithaka som styr hans väg. Vi har genom historieböckerna lärt oss att detta är vackert, och har läst detta som en ömsesidig kärlek. Vi har köpt förklaringarna kring att det inte var något som han styrde, det var Gudarna som ville, krafterna var för starka, ödet bestämt. Ingen dömde heller Penelope och ifall det var värt väntan kan bara hon svara på.
Det är lätt att tänka att den historia vi nu läser om på kultursidorna skulle handla om det individuella projektet. Tvärtom tänker jag. Tvärtom har vi fått det berättat för oss gång på gång, hur någon ska agera i sin roll som statusladdad man respektive ärorik kvinna. Om Penelope hade fått kännedom om Odysseus möten ute på Medelhavet, hade hon kanske uppfattat dem som utmaningar och ändå vilat tryggt i hans förväntade återkomst, men eftersom hon inte anade vad hans äventyr innebar, hade hon heller aldrig möjligheten att själv ta ställning till sin egen situation. Vad hennes intuition sade henne berättar inte berättelsen men Homeros framställer henne dock som listig, klok och självbehärskad och hennes vävtrick för att lura friarna speglar Odysseus egen slughet. På det viset är hon hans jämlike och den som verkligen kan ”mäta sig” med honom, till skillnad från de gudomliga kvinnor han möter till sjöss. Att emellanåt sättas på piedestal är en stark psykologisk dragningskraft. Jag läser Penelopiaden av Margaret Atwood som ju vänder på perspektivet: i stället för att se Odysseus och Penelope som ett lyckligt par, ger hon oss Penelope som både lojal och samtidigt fast i ett system som tvingar henne att vänta. Julia, du är vår tids Penelope.
Vi har det invävt i våra kroppar att vänta på den omkringflackande mannen. Det har berättats för oss sedan det skriftliga språkets begynnelse och det är ingen enkel sak att bryta sig loss. Pratet om att sexmissbruket även finns hos kvinnan. Okej, det är möjligt, men det finns inte berättat för oss som vore det en del av äktenskapet. Ingen berättelse i vår kultur låter mannen på samma sätt ha det i sitt kött att vänta in en kvinna som på egen hand lever ut sin sexualitet. Utanför äktenskapet, ja kanske, som häxa, skogsrå eller siren, men oftare: lobotomerad och exkluderad hysterika. Sällan inom äktenskapet, varken i vår kulturella kanon eller i våra samtida berättelser. Tvärtom låter Penelope försaka sin egen njutning under den tid då Odysseus är borta. Skadan när det uppdagas för vår tids Penelope är, som hon själv säger i sin bok, redan skedd och ja, berättelsen om längtan efter närvaro och hoppet om förändring har fått människor att invänta, stå ut och bearbeta sina sår på liknande sätt under tusentals år.
Den bedragna kvinnan med hela svenska folket. Varför inte? Penelope är ihågkommen 2 700 år senare. Berättelsen om vårt samtida par är omskakande för vi trodde att vi befann oss någon annanstans vad beträffar kärlek, nu. Men det är svårt att slita sig ur det kulturella arv som vi fostrats in i. Att fortsätta vilja vara hjälten i berättelsen kan man kanske inte anklagas för, men kanske vill vi ha andra hjältar, i dag, ändå.
