Efter att Helan Çiya, Malmö stads fristadsförfattare och uppmärksammad kvinno- och miljörättsaktivist, hade fått godkänt på sin ansökan om att få en fristad i Sverige i maj 2023, började hon tveka.
– Jag trodde att jag kunde stanna. Och jag älskar ju Kurdistan.
Hon satt inte i häkte längre. Boken hon publicerat var uppmärksammad. Det borde väl ge henne skydd mot myndigheternas trakasserier? Helan Çiya tackade nej till fristadsplatsen i Malmö. Men det skulle bara ta några månader innan hon ändrade sig.
Det hade gått över ett decennium sedan 17-åriga Helan Çiya startat sin aktivism på sociala medier efter att ha hoppat av gymnasiet. Naturvetenskap var inget för henne, och besviken över hennes dåliga betyg tvingade pappan henne att sluta skolan.
– Men jag visste att jag var bra på att skriva.
Internet gav henne en plattform att från sitt sovrum uttrycka sin frustration över livet som ung kvinna i Dohuk, en grå, konservativ stad nedsänkt mellan bergen i norra Kurdistan. Ingen av systrarna ifrågasatte maktordningen i hemmet.
– Jag började förstå mekanismen bakom att kvinnor levde som andra klassens medborgare. Våra bröder kom alltid först. Min pappa sade till min mamma att han tagit henne som fru för att hon skulle tjäna honom. Det skapade ett sår i mig, säger Helan Çiya.
Hela sitt liv hade hon fått höra att hennes tankar och frågor var felaktiga:
– ”Du är tillräckligt stor nu, det räcker!” sade de jämt. Även om jag bara ville gå ut och spela fotboll med mina bröder.
Men genom Facebook kom hon i kontakt med en grupp hon inte visste fanns: aktivister. Och en kännedom om arbetet för kvinnors rättigheter. Nu hade hon ett forum att uttrycka sig på som hennes pappa inte kände till. Under ett taget namn började Helan Çiyas sociala medier öka i popularitet; inläggen med kritik av bristen på kvinnors rättigheter och de styrande partierna var provokativa och fick spridning. När vi ses på biblioteket i Malmö skrattar hon när hon berättar att hon föreställde sig som en revolutionär peshmerga, krigare, med ett gevär på berget.
– Det var inte bara mitt eget liv som drev mig, det var alla kvinnors!
Sedan introducerades hon för ännu ett nytt fenomen: demonstrationer.
– Någon jag pratade med på internet skulle på en demonstration för befrielsen av Abdullah Öcalan. Jag frågade om jag fick följa med.
Några gator från Helan Çiyas föräldrahem möttes de och hoppade upp bakpå en flakbil. Demonstrationen arrangerades av partiet Kurdistan Communist Party. Självständiga aktivister och mindre partier som agerade utanför tvåpartisystemet var ovälkommet.
– Om du vill vara aktivist behöver du ha stöd från något av partierna KDP eller PUK. Jag täckte mitt ansikte så att jag inte skulle synas på bild.
Nu hade Helan Çiya blivit aktivist också utanför sitt sovrum. När en protest organiserades, till exempel mot ett mord på en kvinnna, gick det ofta till på samma sätt: några kvinnor och ett fåtal män slöt upp. En tv-kanal dök upp för att intervjua dem. Sedan kom polisen, i bästa fall bara för att köra iväg dem – i värsta fall till häktet. Men det avskräckte inte Helan Çiya, som tog sitt skrivande till nästa nivå och började frilansa som journalist.
Hennes pappa som var analfabet fick oftast inte reda på artiklarna. De gånger han gjorde det slog han henne, så hon var försiktig. När hon gifte sig skulle det dock förändras.
– Min man var liberal, verkade det som. Jag tänkte att det skulle göra mig fri.
Pandemin av sexuella övergrepp mot flickor; den falska föreställningen att hijab skyddar mot övergrepp; islamska fundamentalister som använder religion för att förtrycka kvinnor – Helan Çiya censurerade inte sina åsikter. Fri från sin familj behövde hon inte gömma sin aktivism; hennes journalistik uppmärksammades och hon blev intervjuad i tv. Hon visar artiklar publicerade i tidskrifter som Avro, Rawanga û Rexne och Șarpress. Miljöfrågor och kopplingen till mänskliga rättigheter var hon tidig att skriva om.
– Jag är ekofeminist, kvinnors rättigheter och miljöfrågor är sammankopplade. Kvinnor ska inte finna sig i att bli behandlade som andra klassens medborgare. I vår region var kvinnor gudinnor tills männen kom och tog allt från dem.
Hon ville visa kvinnor deras historia. I fyra år gjorde hon research till boken Amargi, kvinnornas historia i Mesopotamien, om kvinnors historia i området och hur dagens förtryck har skapats. Amargi – ett sumeriskt ord som betyder återställande av moderns frihet – trycktes i Egypten då den var omöjlig att få upptryckt i Kurdistan.
– Samma dag jag gifte mig började jag distribuera den, jag reste runt till olika städer.
Redan innan boken publicerades hade Helan Çiya ansökt till Malmö stads fristadsprogram, som sedan 2010 tar emot hotade konstnärer i samarbete med det internationella fristadsprogrammet ICORN. Journalister, musiker och författare har sedan starten fått en tvåårig fristad i Malmö för att kunna verka fritt.
– Det var min vän som uppmanade mig att söka.
Helan Çiya hade häktats en gång, rädslan att bli fängslad för sin aktivism var ständigt överhängande. Stora mediebolag spred ryktet om att Helan Çiya tillhörde det terrorstämplade partiet PKK. Hennes familj hotades och vägrade prata med henne. Hon var en obekväm kvinnorättsaktivist som vägrade att foga sig i de vanliga leden.
Men trots att ansökan godkändes tvekade hon. Att byta land skulle innebära att börja om från början. Hon älskade Kurdistan och ville kunna stanna. Att Amargi hade blivit uppmärksammad och användes i universitetsundervisning, borde väl vara ett skydd mot myndigheternas trakasserier?
– En revolutionär person måste vara i revolutionen, jag ville inte skriva från utsidan. Och nu var jag ju gift.
Att gifta sig med en man med samma värderingar innebar inget skydd mot myndigheterna, men gjorde hennes hem till en fri plats att skriva och vara aktivist på. Något skulle dock förändras som gjorde att hon skrev till fristadsprogrammet igen.
Helan Çiyas man hade från början varit kärleksfull och stöttande. Men med tiden började han förändras.
– Jag insåg att han var som alla andra män. Han hade rötter i samma kultur.
Att vara utsatt för våld var inget nytt för Helan Çiya – när hon berättar om det är hon saklig, visar inga känslor. Men när hennes man förbjöd henne att lämna hemmet och att skriva var det som att en del av henne dog. Det förtryck som hon så länge hade arbetat mot hade drabbat henne själv, på mer än ett sätt.
Efter att ha varit inlåst i ett halvår, med tv:n som enda sällskap, förbjuden att ha kontakt med sina aktivistvänner, skickade hon mejlet.
Hur förklarade du att du ville ha platsen när du tackat nej innan?
– Jag skrev… att jag inte kan leva på det här sättet längre.
Plötsligt blir Helan Çiya tyst, jag tittar upp från min laptop. Hon har börjat gråta. Vi pausar intervjun och jag ger henne näsdukar. Efter en stund frågar jag varför hon blev ledsen.
– Jag älskade Kurdistan, jag hade energi att fortsätta… men var tvungen att börja om från noll.
I november 2023 lyckades Helan Çiya lämna Kurdistan. Det första mötet med Sverige var som en dröm.
– När jag steg av flygplanet kände jag mig befriad. Hela min kropp var fri.
Med en lägenhet i Limhamn och kontakt med de tidigare fristadsgästerna som bor kvar i Sverige och etablerat ett bättre liv efter att ha varit hotade, började ett nytt liv. Om fristadsprogrammet säger hon:
– Det gav möjligheten till den Helan som trodde att hon var död att hitta en ny väg i livet.
Men farhågan om att en ny kamp skulle börja har varit befogad. Hon drömmer om att arrangera konferenser och publicera fler böcker om kvinnors rättigheter, kanske på svenska. Men ännu räcker inte språket till. Hennes framtid är osäker, efter att fristadsplatsen tar slut vet hon inte om hon kan stanna i Sverige.
– Men jag är positiv, jag hoppas att det kommer gå bra.
Intervjun är snart slut. Jag frågar om hon vill att jag ska ta med berättelsen om våldet hon varit utsatt för. Hon är ju känd kvinnorättsaktivist, vill hon vara öppen med sina egna övergrepp?
– Ja. Det behöver komma fram, att kvinnor behandlas på det sättet.
– Är du säker? Det kommer att…
Hon torkar sig med näsduken i ögonen och avbryter mig:
– Ja.
