Oron och osäkerheten dröjer sig kvar efter Någonting har hänt

Att någonting har hänt är väl den allmänna uppfattningen om världsläget de senaste åren. Exakt vad, hur och varför är mer oklart. Att vi både behöver och önskar oss lite vägledning i hur vi ska tackla den nya tiden är en rimlig slutsats. Adas föreställning Någonting har hänt känns därför som en lämplig följeslagare i höstmörkret.

En aldrig så liten interaktiv komponent i början skapar en förväntan som ligger helt i linje med osäkerheten som själva titeln redan angett. Vi vet att någonting har hänt, vi kan misstänka att det inte är någonting positivt och vi är nu, om inte på helspänn, så åtminstone mycket uppmärksamma. Lokalen passar föreställningen utmärkt eftersom den är oregelbunden och det inte är så lätt att veta vad som är dekor och vad som är lokal. 

Fia Adler Sandblad och Annika B Lewis tar sig först an det som hänt tillsammans, och vi vid sidan gissar och funderar allt medan de iscensätter. Är det en kärnkraftsolycka? Eller demokratins upplösning? Eller både och. Vi kastas mellan olika skeenden, det ändlösa mätandet och dokumenterandet blandas med en skenhelig artighet enligt kravfyllt mönster uppifrån. Senare blir duon mer upplöst, men individerna fortsätter att utsättas för det som hänt, och valhänt, om ens det, parera det.

Någonstans här börjar jag undra hur det ska sluta, hur ska de knyta ihop säcken? Så många, ordlösa, frågor har ställts och så mycket oklarheter har illustrerats i den dans, eller fysiska teater, som Fia Adler Sandblad och Annika B Lewis spelat upp framför oss.

Däri ligger också min invändning mot Någonting har hänt, vi i publiken lämnas med allt för få, om några svar. Oron, osäkerheten och den malande känslan av att någonting är på väg helt åt skogen blir väl belyst och effektfullt iscensatt, men jag hade hoppats på en tydligare vink om vad som hänt, kanske till och med ett varför?