När det är som mörkast kan det vara bra att påminna sig om att det faktiskt kan vara på ett annat sätt, när vi vill. Och nu vill vi inte att barn ska sitta i fängelse. Låt regeringen få veta det, skriver Gudrun Schyman.
I spelet Monopol finns det en regel som säger att om en spelare landar på en ”Gå i fängelse”-ruta måste hen genast flytta sin spelpjäs till fängelset och avsluta sin omgång, utan att passera ”Gå”. Jag tänker på det när jag läser det förslag om sänkt straffbarhetsålder som regeringen/justitiedepartementet nyligen har skickat ut på remiss. Det handlar om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för allvarliga brott, till exempel mord, grova sprängningar och grova våldtäkter. Regeringen menar att det ska ses som en del av ett bredare arbete för att hjälpa barn att lämna den kriminella banan samt öka brottsoffers upprättelse och samhällets behov av skydd.
– Antalet brottsmisstankar som gäller barn under 15 år har fördubblats på ett decennium, och de misstänkta i grova våldsbrott har blivit allt yngre. Vi behöver ställa om för den här verkligheten. En sänkning av straffbarhetsåldern när det gäller allvarliga brott fyller flera syften. Det är viktigt för att hjälpa unga att lämna den kriminella banan, för brottsoffers upprättelse och för att skydda samhället, säger justitieminister Gunnar Strömmer (M), i ett pressmeddelande.
Man tar sig för pannan! Är detta verkligen Sverige år 2025? Har det repressiva tänkande så till den milda grad influerat politiken så att det nu ska bli möjligt att sätta barn i fängelse?!?
I januari i år fick regeringen ett förslag om att sänka från 15 till 14 år. I princip alla remissinstanser avstyrkte. Trots det återkommer man nu med ett förslag som är ännu hårdare eller ännu sämre eller ännu vansinnigare. Välj ord. Själv blir jag mållös.
Jag har arbetat som socialarbetare i drygt 20 år. Mest med barn som far illa. Det var under 1970 och 1980-talet. Vad vi visste då vet vi fortfarande. När det gäller barn handlar det om förebyggande arbete. Satsningar på allt från förlossningsvården, föräldragrupper, förskolan, skolan, kulturen, idrotten, och så vidare. Allt som ger barn trygghet och tillhörighet. Allt som gör barn ointresserade av värvningsförsök från den organiserade brottsligheten, det vill säga från den samvetslösa kriminella verksamhet som ger välbetalda uppdrag till barn som är för unga för att sättas i fängelse.
Förslaget om sänkt straffbarhetsålder ger en skrämmande och tydlig bild av hur ett alltmer repressivt samhälle växer fram. Då är det viktigt att veta och att komma ihåg att det kan se ut på ett annat sätt. Att det faktiskt har sett ut på ett annat sätt.
Under 1960- och 1970-talen och en bit in på 1980-talet fanns det en intensiv debatt om hur samhället skulle kunna utvecklas åt ett helt annat håll. Riktningen var demokrati och ökad frihet. För fler. Det bildades en mängd föreningar som hade humanism och jämlikhet och jämställdhet på dagordningen. De gick under benämningen ”R-förbunden”, fick ofta statligt stöd, var remissinstanser och spelade en viktig roll i att kanalisera krav från medborgare till välfärdsstatens institutioner och myndigheter. En del finns fortfarande kvar, till exempel RFSU (som ju bildades redan på 1930-talet), RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa), med flera.
Det fanns faktiskt också en organisation som hette Krum, Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering. Syftet var att påverka kriminalvården att bli mer human, öppnare och att minska straffen för att i stället öka öppenvården. Att en sådan organisation överhuvudtaget kunde finnas känns ju oerhört avlägset i ljuset av den utveckling som just nu pågår.
Men när det är som mörkast kan det vara bra att påminna sig om att det faktiskt kan vara på ett annat sätt. Också. Om vi vill. När vi vill. Och nu vill vi inte att barn ska sitta i fängelse. Låt regeringen få veta det. På alla upptänkliga sätt du kan tänka dig!
