Det som behövs efter Anna-Karin Hatts (C) avgång från partiledarposten är inte fler hjältinnor, utan fungerande strukturer av stöd och ansvar. Politiska partier, medier och civilsamhällesorganisationer måste sluta betrakta hot som privata problem och börja agera gemensamt mot hat och hot mot kvinnor, skriver sociologen Arez Mohamadi.
När Centerpartiets partiledare Anna-Karin Hatt i veckan meddelade sin avgång och angav hat och hot som en av orsakerna, väckte det starka reaktioner. Inte för att fenomenet är nytt, utan för att det fortfarande pågår här, i ett land som gärna beskriver sig självt som världens mest jämställda. När en kvinna i en av samhällets högsta positioner inte längre känner sig trygg nog att fortsätta leda, säger det något djupt om tillståndet i vår demokrati.
Detta handlar inte bara om en partiledare. Det handlar om en struktur. Ett samhälle som fortfarande har svårt att hantera kvinnlig makt och kvinnliga röster.
Hot, hat och trakasserier mot kvinnor i offentligheten är inte isolerade händelser. De är delar av ett större system ett patriarkalt försvar som använder rädsla och förlöjligande för att kontrollera kvinnors närvaro. Syftet är tydligt: att tränga undan kvinnor från beslutsfattande, från samtalet, från inflytandet. Och det sker
långsamt, ofta tyst, men med en förödande konsekvens: demokratin urholkas inifrån. När kvinnor hotas är det inte bara en fråga om personlig säkerhet. Det är en fråga om samhällets moraliska och demokratiska hälsa. En demokrati är levande bara så länge människor kan tala utan att riskera sin trygghet. När halva befolkningen tvingas väga varje ord mot risken att bli attackerad, har något fundamentalt gått sönder.
Det här är inte bara ett moraliskt misslyckande. Det är en social struktur som gradvis har normaliserat våldet. Hotfulla meddelanden, hån i medier, tystnad i organisationer allt detta har blivit en del av vardagen. Ett samhälle som vänjer sig vid denna typ av våld vänjer sig också vid tystnad. Och tystnaden är den mest effektiva formen av förtryck: osynlig, ordlös, men dödlig.
För att förändra detta krävs inte fler ord om jämställdhet, utan en ny förståelse av gemensamt ansvar. Kvinnors trygghet är inte en individuell fråga det är en demokratisk skyldighet. När en kvinna lämnar det offentliga rummet på grund av hat, är det inte hennes personliga nederlag, utan ett samhälleligt misslyckande.
Det som behövs nu är inte fler hjältinnor, utan fungerande strukturer av stöd och ansvar. Politiska partier, medier och civila organisationer måste sluta betrakta hot som privata problem och börja agera gemensamt.
Vi behöver en kulturell förändring där kvinnors röster inte längre betraktas som avvikelser, utan som en självklar del av det offentliga samtalet. Demokrati och jämställdhet är mer än val och lagar. Demokrati är rätten att tala och bli hörd. När kvinnor tystas, försvinner denna rätt och samhället förlorar sin puls.
Arez Mohamadi, sociolog och feministisk skribent
