Förtrycket av kvinnor i Afghanistan påminner oss om att kvinnors rättigheter aldrig kan tas för givna, varken i Europa eller någon annanstans. Därför måste EU stå fast vid sina värderingar, och vår solidaritet måste omsättas i handling, skriver Evin Incir (S), Europaparlamentariker.
För drygt en månad sedan nåddes vi av fruktansvärda bilder från Afghanistan. Jordbävningarna har raserat hela samhällen, krävt otaliga liv och lämnat tusentals människor hemlösa. Katastrofen drabbar ett land som redan befinner sig i djup ekonomisk kris, där miljoner människor kämpar mot extrem fattigdom och hunger. Särskilt utsatta är kvinnorna – på grund av talibanernas kvinnofientliga politik förbjuds manliga hjälparbetare att ha kontakt med kvinnor, vilket gör att många nekas livsviktig vård.
Förra veckan antog Europaparlamentet, med min och mina kollegors röst, en resolution om situationen i Afghanistan. I den kräver vi att nödhjälp ska nå alla som drabbats av jordbävningarna – oavsett kön. Resolutionen fördömer också talibanernas medvetna övergivande av kvinnor och flickor som ”ett brott mot mänskligheten”. Den sänder en tydlig signal från Europaparlamentet, men påminner oss också om något djupare: den systematiska och medvetna utplåningen av kvinnors frihet, som pågår även bortom akuta katastrofer.
Afghanistan är i dag platsen där könsapartheid tar sin mest brutala form. Flickor förbjuds att gå i skolan, kvinnor får inte arbeta och deras tillgång till sjukvård är starkt begränsad. Det som påminner om The Handmaid’s Tale är här inte fiktion, utan verklighet för miljontals kvinnor och flickor. Vi måste våga kalla det vid dess rätta namn: det som sker i Afghanistan är könsapartheid – ett brott mot mänskligheten. Och vi måste fortsätta agera därefter.
Men kampen för kvinnors fri- och rättigheter stannar inte vid Afghanistans gränser. Den angår oss alla. Runt om i världen ser vi hur kvinnors rättigheter inskränks – från attacker på aborträtten till hat och hot mot kvinnor som tar plats i det offentliga rummet. De framsteg som generationer av feminister kämpat för är inte längre självklara.
Oroväckande nog ser vi samma tendenser inom vår egen union. Högerextrema och högerkonservativa krafter försöker vrida klockan tillbaka. Ungerns Viktor Orbán, som aktivt inskränker kvinnors frihet genom att begränsa aborträtten, är bara ett exempel. Dessa krafter vill urholka kvinnors rättigheter, förminska jämställdhetens betydelse och tysta kvinnor.
Förtrycket av kvinnor i Afghanistan – som blir särskilt synligt i tider av humanitär kris – påminner oss om att kvinnors rättigheter aldrig kan tas för givna. Varken här i Europa eller någon annanstans. Därför måste EU stå fast vid sina värderingar, både i sin utrikes- och inrikespolitik. Vår solidaritet får inte stanna vid ord – den måste omsättas i handling. För när kvinnors frihet hotas någonstans, hotas den överallt.
Evin Incir (S), Europaparlamentariker
