Att benämna kvinnliga ledare för ”järnladies” är en normalisering av antifeministisk maktutövning. Om kvinnor lyfts fram som feministiska förebilder enkom för att de haft politisk makt, då förlorar feminismens politiska innehåll sin mening, skriver Filip Hallbäck 100 år efter Margaret Thatchers födelse.
När Annie Lööf hade valts till Centerpartiets nya ordförande 2011 var hennes första mediala utspel att framhålla Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher som förebild. Utan djupare reflektioner förklarade Lööf att hon ansåg att Järnladyn hade “råg i ryggen och visade vart skåpet skulle stå”, vilket givetvis väckte intensiv debatt. Är det möjligt att öppet omfamna en av Europas mest diskutabla politiker och samtidigt helt frikoppla vad vederbörande faktiskt stod för? Vad säger den idealiserade historiesynen (för att inte säga mytbildningen om Thatcher) om en ung, svensk politikers referensramar?
Jag är osäker på vad Lööf tycker i dag, men vid det tillfället var det ganska uppenbart att hon – likt åtskilliga Timbroskolade högerpolitiker i hennes generation – var starkt influerad av Alliansregeringens ideologiska färdriktning i svensk värdfärdspolitik mellan 2006–2014. Det sjösattes en marknadsanpassning på bred front i namn av “valfrihet” och retorik som: “Staten ska inte lägga sig i ditt liv”.
Dock är jag övertygad om följande: Hade Lööf, och andra marknadsliberaler för den delen, faktiskt vuxit upp i 1980-talets Storbritannien, hade man förmodligen haft annorlunda åsikter. I samband med att Thatchers bortgång uppdagades våren 2013 utbrast triumfartade firanden över hela Storbritannien. Jag minns ett direktsänt reportage där en kvinna fick frågan av en journalist huruvida det var oetiskt eller ej att fira att någon har dött. Hennes korta svar var: “De som säger så har aldrig vuxit upp i det samhälle hon [Thatcher] skapade”.
Förkroppsligade en epok
Den 13 oktober är det 100 år sedan Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher föddes och än i dag förmår hennes namn att väcka starka känslor, även långt utanför Storbritannien. Hon förkroppsligade en epok där hon omsatte konservativa värderingar och nyliberalismen i dess politiska praktik, vilket innebar att en kraftigt nedbantad välfärdsstat i kombination med att låta marknadskrafterna domdera fritt. USA:s president Ronald Reagan drev en liknande linje, om än inom ramen för amerikanska förhållanden. Visionen bottnade i en människosyn där individen betraktades som en självständig, ansvarstagande medborgare och samhällsanalysen baserades på en tro på marknaden som en frälsande kraft för ekonomin. Äganderätten var ett fundament och skattesänkningar hade ett egenvärde. Avregleringar och konkurrensutsättning skulle fungera som incitament för att driva effektivitet och innovation.
I realiteten slog denna politik fruktansvärt hårt mot den breda arbetarklassen och utmynnade i en växande ojämlikhet. Privatiseringarna innebar kortsiktiga intäkter till staten, men på längre sikt ökade kostnader för konsumenter, liksom förlorad kontroll och avsaknad av samhällsplanering. Gällande bostadspolitiken sågs förvisso “right to buy”-reformen som ett sätt för människor att äga sina bostäder. Men: eftersom det inte byggdes nya bostäder i samma takt som de såldes uppstod brist på billiga hyresbostäder och låginkomsttagare blev särskilt sårbara. De gamla industriregionerna i norra England, Skottland och Wales drabbades av den snabba avindustrialiseringen, vilket bidrog till en skyhög massarbetslöshet, kraftigt ökad fattigdom och social kris, särskilt i arbetarklassområden. Genom att Thatcher med hårda nypor raserade de sociala skyddsnäten och inskränkte fackens inflytande, till exempel efter gruvarbetarstrejken 1984-1985, försvagades arbetarnas möjlighet att organisera sig och försvara sina villkor. Begrepp som solidaritet och gemenskap underminerades till förmån för den individualistiska idén att vara sin egen lyckas smed.
Järnlady – ett problematiskt begrepp
Det finns mycket mer att säga, däribland om Falklandskriget och hennes vänskap till Chiles ex-diktator Augusto Pinochet, med tanke på att hon satt längre på posten som premiärminister än någon annan. Men, det här är inte rätta platsen för en heltäckande historieskrivning (det kan man med fördel ta del av i exempelvis historikern Gunnela Björks biografi om Thatcher), men däremot kan dagen fungera som en viktig och kritisk diskussion om hur hennes ideologiska arv förvaltats och reproducerats – inte minst vad gäller representationsfrågan i politiken.
Thatcher har varit återkommande föremål för feministiska diskussioner, både vad gäller hennes konfrontativa ledarskap och högerpolitik. I sammanfattande drag argumenterar många feminister att hon var kvinna men ingen syster. Någon som bröt glastaket men som aldrig byggde några trappsteg för efterkommande kvinnor. Någon som spelade efter männens regler och aldrig utmanade patriarkala strukturer för att därigenom förändra spelet. Som kvinna nådde Thatcher den högsta maktpositionen i ett mansdominerat sammanhang, vilket i sig var banbrytande. Men hon identifierade sig aldrig med kvinnorörelsen och uttryckte ofta förakt mot feminismen. Hon använde aldrig sin position för att förbättra kvinnors samhällsvillkor, till exempel i frågor som jämställda löner och skydd mot könsdiskriminering. Nedskärningarna i välfärdssystemet (som till exempel jobb i offentlig sektor, socialbidrag och barnbidrag) slog väldigt hårt mot kvinnor som grupp. Åtstramningarna ledde till att kvinnor blev arbetslösa och tog större ansvar för obetalt omsorgsarbete i hemmet.
Normalisering av antifeministisk maktutövning
Vad jag kan tycka är oroväckande historielöst är när begreppet “järnlady” används i positiv bemärkelse om kvinnliga ledare, som om det fanns något subversivt i det. Jag tänker till exempel på Venezuelas oppositionsledare María Corina Machado, som nyligen utsågs till årets fredspristagare. Hon har kallats för en venezuelansk järnlady och vill bland annat genomföra massprivatiseringar, inklusive de statliga oljebolagen. Sanae Takaichi, som ser ut att snart bli vald till Japans första kvinnliga premiärminister, har uttryckligen sagt att Thatcher är hennes förebild och beskrivs i medier som en japansk järnlady.
Att benämna kvinnliga ledare för ”järnladies” kan vid första anblick framstå som en hyllning till styrka och beslutsamhet. I själva verket blir det en normalisering av antifeministisk maktutövning där det implicita budskapet är att kvinnor bara duger som ledare om de visar sig kapabla att styra med hårdhandskarna som associeras till manliga ledargestalter. Om kvinnor lyfts fram som feministiska förebilder enkom för att de haft politisk makt, då förlorar feminismens politiska innehåll sin mening. Som tidigare nämnts drabbades arbetarklassen i allmänhet och kvinnor i synnerhet hårt av Thatchers politik. Att då använda ”järnlady” som ett positivt epitet riskerar man att osynliggöra (och utradera) historiskt lidande och underminera kritik från förtryckta grupper genom att man förvandlar en plågoande till en ikon.
